Who said nobody gived a damn?
Det är inte lika mycket inehåll här längre. Jag antar att mitt liv inte innehåller lika mycket.
Inte för att jag klagar, men det vore rätt nice att kunna andas. Jag minns inte ens hur det vara före de här attackerna, hur det var att kunna ta friska andetag hela vägen ner i lungorna utan hundra kilo över bröstkorgen.
Den värsta attacken hittills igår. Låg och skakade i hela kroppen och kunde knappt lyfta telefonen för att sätta på poison prince. Det rasslade och skrapade i luftrören när jag försökte andas, det kändes som om huvudet sprack mitt itu och lungorna pressades sönder av en jättehand.
Och jag blev så jävla rädd. Av att ligga där utan kontroll med saltvattnet rinnandes ner i hårfästet och ett hjärta som slår så fort och hårt att hela kroppen dunkar.
Är det såhär det ska vara från och med nu? Klarar jag av det eller blir det värre?
Med en vilopuls på 98 försökte jag få luft och pappa såg sådär bekymrad ut som det förväntas av honom.
Och sa att han skulle betala alla läkarkostnader, bara jag tog reda på vad felet var.
Och jag mumlar nåt otydligt och tänker att det spelar ingen roll, det här felet kommer aldrig någonsin försvinna.
Det tjänar ingenting till att köpa sig fri och lägga pannan i veck.
För det enda du kan göra för mig är det enda jag inte kan be om.
Jag vet vad det är, men vill inte kännas vid det.
Tonerna från timglas räddade mig ännu en gång.
Ni förstår inte varför jag är så beroende av winnerbäck. För er är det bara musik.
För mig är det vad som gång på gång bänder bort jättehanden från mitt huvud och avlägsnar hundrakilostyngden från mitt bröst. Och drar mig upp på fötter igen.
Inte för att jag klagar, men det vore rätt nice att kunna andas. Jag minns inte ens hur det vara före de här attackerna, hur det var att kunna ta friska andetag hela vägen ner i lungorna utan hundra kilo över bröstkorgen.
Den värsta attacken hittills igår. Låg och skakade i hela kroppen och kunde knappt lyfta telefonen för att sätta på poison prince. Det rasslade och skrapade i luftrören när jag försökte andas, det kändes som om huvudet sprack mitt itu och lungorna pressades sönder av en jättehand.
Och jag blev så jävla rädd. Av att ligga där utan kontroll med saltvattnet rinnandes ner i hårfästet och ett hjärta som slår så fort och hårt att hela kroppen dunkar.
Är det såhär det ska vara från och med nu? Klarar jag av det eller blir det värre?
Med en vilopuls på 98 försökte jag få luft och pappa såg sådär bekymrad ut som det förväntas av honom.
Och sa att han skulle betala alla läkarkostnader, bara jag tog reda på vad felet var.
Och jag mumlar nåt otydligt och tänker att det spelar ingen roll, det här felet kommer aldrig någonsin försvinna.
Det tjänar ingenting till att köpa sig fri och lägga pannan i veck.
För det enda du kan göra för mig är det enda jag inte kan be om.
Jag vet vad det är, men vill inte kännas vid det.
Tonerna från timglas räddade mig ännu en gång.
Ni förstår inte varför jag är så beroende av winnerbäck. För er är det bara musik.
För mig är det vad som gång på gång bänder bort jättehanden från mitt huvud och avlägsnar hundrakilostyngden från mitt bröst. Och drar mig upp på fötter igen.
Kommentarer
Trackback