a trip down under

Det är inte det att jag inte gillar hundar. De är människans bästa vän och söta och mjuka och kan hämta pinnar och bla bla bla. De hundar jag känner, som inte skäller eller bits och som inte hårar sådär vansinnigt mycket, tycker jag faktiskt om.
Det är alltså inte hundarna jag ogillar, utan oansvariga hundägare som inte fattar, eller respekterar, att vissa människor valt bort hundar ur sitt liv och faktiskt inte vill ha kontakt med några. Speciellt inte lösa. Som skäller och rusar mot en när man helt fredligt är ute och springer. Hundar som är så totalt ouppfostrade att de inte bryr sig det minsta om att den mesiga ägaren ropar på den att komma tillbaka.
Och shut the crap med att "han är så snäll, han vill bara leka!" Ja, men vem fan har sagt att jag vill det? Vem fan har sagt att jag vill ha din byracka nafsandes i benen? Jag är livrädd för okända hundar och kan man inte kontrollera sin hund borde man inte låta den springa lös! Av respekt för andra medmänniskor! Hur svårt kan det vara?

Som en mycket klok man sa en gång; nästa gång du drabbas av detta fenomen, rusa fram mot hundägaren, skrik som en galning, vifta med armarna och gör eventuellt en ansats till att smälla till vederbörande. När puckot sen står chockad framför dig säger du bara "det är ingen fara, jag vill bara leka!"

Over and out.