a trip down under

Idag var det slutprov i kemi b. Och redovisning i projektarbete. Och därmed var den allra sista skoldagen någonsin avklarad.

Det har delvis varit ett nöje att gå i skolan. Och delvis ett helvete.
I augusti 1996 steg jag för första gången in i ett klassrum och satte mig bredvid en blond tjej med glasögon som såg snäll ut. Det visade sig vara terra, och den platsen skulle visa sig bli min för de kommande tretton åren.
De första åren i skolan var så inspirerande, jag minns att jag älskade det, törstade efter att lära mig saker, jobba ikapp med terra i matten och få gå över till tvåornas mattebok redan på vårterminen i ettan. Att få läsa högt för klassen när läraren hade ont i halsen, att jaga jenny och terra på rasterna och att leka med bark och lera i diket bakom skolan. Att få fina avslutningskläder och sjunga skolsången med årets vers så högt att det dånade i kyrkan på sommaravslutningen.
Sen kom mellanstadiet och det var väl egentligen likadant där, jag minns kortspelet på rasterna, linbanan, hur vi fick agera extrakompisar för de ensamma, hur vi kom på nya lekar hela tiden som alla andra härmade efter, jag minns att vi hoppade hage och att terra och jag delade på häftmassa och verkligen satt ihop. De dagarna vi inte var i stallet lekte vi istället häst och ridskola på tomten, och vi var alltid tillsammans.
Sen kom broskolan och där slutade det väl egentligen att vara sådär jätteroligt i skolan, och blev mycket mer på riktigt. Hipp som happ skulle man sen få betyg och jag tror det var där jag lämnade all lek bakom mig och blev sådär sjukligt besatt av att vara bäst. Speciellt åttan och nian minns jag som mina mörkaste år, det låter så himla hemskt, men nu när jag sitter här kan jag verkligen inte minnas någonting roligt, att jag någonsin var glad. Längtan efter att vara bäst, det var ju liksom min roll, det var den jag var, det var mina egna och andras förväntningar och pressen att inte svika dem var så stor att jag aldrig kunde slappna av. 
Gymnasiet kom därför som en räddning, en chans att starta på nytt, en chans att få vara någon annan än den som jämt har bäst betyg. Och trots att jag går ut gymnasiet med bättre betyg än i grundskolan så känner jag att betygen är inte längre den jag är, det finns så mycket mer inom mig och min personlighet än alla rätt på prov. Och äntligen känner jag att de sidorna hos mig har fått blomma ut, har fått komma fram och synas.  
Jag minns ettan, hur vi sprang ikapp i korridorerna, lånade femmor av varann vid maten, försökte smita hem från temat och gömma oss i korridoren, tog timlånga luncher och ritade upp hela våra hus som en karta för att beskriva hur allt var, delade med oss av hela vårt förflutna till anna, målade upp och beskrev hela våra liv, jag minns moderna museet, harpanduellerna, hur vi stapplade omkring med de enorma datorryggsäckarna och vek oss dubbla av skratt.
Sen fortsatte det i ungefär samma anda i danmark, där jag äntligen äntligen tillät mig själv att slappna av och skita i betygen, där jag kopplade bort det helt och la all kraft på att ha kul. Därifrån minns jag natalias lappar och hennes enorma vodkaflaska som trängdes bland blyertspennor och matteanteckningar i väskan, jag minns luncherna, när hela klassen var samlad, snöbollskrigen på vintern, skolfesterna, stämningen, att ligga ute och sola på gräset med kat och trine och snacka om allt och ingenting. Mest minns jag fysiklektionerna med favvo, att lära henne svenska och att bli tillsagd av läraren och att känna att shit, det här är fan första gången en lärare verkligen behöver säga till mig. Kemilabbarna när vi alltid tappade bort oss och snudd på gjorde fel hela tiden men alltid skyllde på varandra och garvade och löste det till sist. Matteinlämningarna varannan vecka, hur hela klassen sprang omkring i panik och frågade varandra och la pannan i djupa veck och jag bara satt och skrattade och sket i allt.
De två åren minns jag som de allra bästa i mitt liv och jag har aldrig varit så lycklig som då.

I trean föll all press tillbaka ner på mig när jag inte bara kom hem från danmark och numera förväntades göra något av mina studier igen, utan också skulle läsa betydligt mycket fler kurser eftersom jag varit borta i ett år.
Hösten var sjukt jobbig, därifrån minns jag mest hur det var att sitta där i skolan, ensam framför skärmen med iskalla fötter och skrikande mage och försöka få upp koncentration nog att skriva alla arbeten och inlämningar som skulle göras. Från hösten minns jag mest hur det var att vara så stressad och orolig att kroppen vägrade ta emot mat och sömn, hur det var att ha andningsproblem konstant och att gråta varje gång man kom hem från skolan. Jag minns att andreas hela tiden frågade vad som hade hänt med mig, varför han inte kände igen mig, vad det var med mig, och jag minns att jag visste svaret men visste inte vad jag skulle göra åt det. Annat än att kämpa på. Jag väntade och väntade på väggen men det var som att mitt psyke vägrade ge upp och låta stressen knäcka mig, och trots att det var så outhärdligt att jag många gånger önskade att jag kunde kollapsa och bli utbränd, så fortsatte jag att gå och gå och gå som en duracellkanin.
Våren blev lättare men stundtals har det varit så jobbigt att jag har övervägt att skita i hela grejen, hoppa av skolan och gå klart nästa år istället. Men eftersom jag är som jag är, blev de funderingarna aldrig mer än just funderingar. 

Nu står jag i alla fall här och vet ännu inte vad jag får i betyg i engelska och kemi, men annars verkar det ha hållit ända fram. Och självklart är jag stolt över mig själv, och glad för att jag bet ihop. Samtidigt kan jag känna att jag tappade mig själv på vägen, att det hade varit roligt att minnas mer av mina tonår än just pluggpanik och betygstress. Jag önskar att jag någon gång ska komma på tricket för att sänka kraven på mig själv, för som det är just nu orkar jag helt enkelt inte plugga mer. Jag skulle gärna vilja, för jag älskar att lära mig saker, men jag orkar inte med kraven. Mina lärare förunnas över att jag har alla mvg och ändå inte ska plugga vidare, men det är ju just för att jag har så bra betyg som jag inte orkar. Att plugga är inte roligt längre, det är bara en desperat jakt på att vara bäst.
Men när jag blivit några år äldre och visare kanske jag kan släppa det där, och plugga med glädje igen. Innerst inne hoppas jag på det, även om jag tvivlar. Mina sista år i skolan har ändå varit otroligt lärorika på alla plan, och trots att jag känner att jag gjorde det lite för svårt för mig själv så är jag så himla glad för skolani kista, lärarna som verkligen har varit bäst, skolan i danmark med världens bästa klass och kompisar, och så självklart mina tre älskade puckon som gjort pressen och stressen värd att utstå.

När jag nu ser tillbaka på de tretton år jag tillbringat i skolbänken så väntar jag mig att det ska kännas vemodigt, men faktum är att det endast är en befrielse. Jag tvivlar inte på att jag kommer att sakna det om ett tag, och tänka tillbaka på skolan med längtan. Men just nu är det som att slippa ut ur ett fängelse, att äntligen få släppa på det där trycket över bröstet och dra på sig den vita klänningen och mössan och dansa ut i friheten och i livet.