a trip down under

Svenska är helvetet. Det här är helvetet. Att vakna med ångest över matte nationella och att försöka plugga men fatta nada och tillslut tänka att vafan, skit i det här, skit i allt. Jag ger upp. Att slänga upp tiokilosdatorn på ena axeln och återigen känna hugget i ryggen och sakna bilen mer än någonsin. Att sätta sig i den dammiga 178:an, att luften återigen är sådär seg och att långsamt känna hur syret tar slut och yrseln kommer tillbaka och att det trycker så mycket över bröstet att man helst skulle vilja skrika och kasta sig ner på marken.
Att komma till skolan och sätta sig ner och lyssna på ett monotont malande om språkhistoria och historiska språkskillnader. Och att återigen känna hur lite man bryr sig. Jag lär mig ingenting av den här skiten. Jag lämnar in uppgift efter uppgift och hon säger bra, bra, du jobbar så bra, du ligger i topp, du ska satsa på mvg. Och jag tänker att jag slösar bara min tid. Det är för fan inte det här jag behöver! Jag försöker förtvivlat hitta någon mening med mitt liv och hon babblar om grunddragen i någon töntig text på fornsvenska!? Och så ska vi som vanligt diskutera någon skitgrej med grannen och jag som sitter här som en asocial datanörd bland folk jag inte känner och inte har ett piss gemensamt med försöker långsamt sjunka ner i skärmen men här slipper man inte undan, Tove, jag ser inte att du diskuterar med någon? Men LÄGG NER för fan och fatta att det finns viktigare saker att bry sig om än de här töntiga texterna med de löjligt lätta analysuppgifterna!! Solen skiner utanför och allt du maler på om är dina jävla kursmål! Ge mig en uppgift då så att jag kan uppfylla målen och slippa det här! Varför dra ut på pinan så jävla länge som möjligt, varför sitta och diskutera i timmar när man vet att man ändå inte kommer fram till nåt, varför sitta och analysera och redogöra i all oändlighet om det ändå inte ger nånting?! Jag är så jävla LESS på att sitta här inne och aldrig komma nånstans! Alla dessa jävla timmar har jag slösat bort för absolut ingenting! Och för första gången tappar jag kontrollen och sanningen sipprar ut utan att jag hinner hejda den, NEJ, jag har ingen idé på en uppgift, vi har ju redan gjort så jävla många uppgifter och INGEN har varit rolig, det handlar bara om vilken som var minst tråkig. Och jag hajar till av mig själv, shit, sådär borde man inte säga till en lärare, inte ens när det är sant.
Det är inte konstigt att man måste gå ut på toaletten och gråta av frustration.
Jag orkar inte det här längre.
Jag lär mig aldrig någonting. Jag bara traskar på lika negativ och förvirrad hela tiden.
Och jag saknar. Jag saknar så att det skär och bultar och spricker hela kroppen. Saknar folket på rugtoften, saknar niels stöd, pernilles galna ideér, monicas slag, stines kramar och hela lukas söthet. Saknar att bo hos några som faktiskt vill ha en där, som inte försöker göra en osynlig och ohörbar, som inte försöker låtsas som att man inte finns, som inte får en att känna att fine, jag drar, jag tar mitt pick och pack och kommer aldrig tillbaka igen. Ni skulle ändå inte sakna mig.
Saknar favvo, att somna i sked med huvudet lagom snurrande, att vakna till mtv, att cruisa med vinden i håret och solen i ögonen.
Jag har inte längtat över till andra sidan sundet på länge men nu saknar jag allt jag hade, allt som hör danmark till.
Och jag saknar mig själv som jag var där.