ett halvt år utan dig.
Det slog mig inte den här månaden. För första gången på sex månader kom aldrig riktigt det där svarta molnet som plötsligt fick mig att hata allt och alla och sakna sakna sakna och känna att fan, det funkar ju inte det här, jag behövs inte här, jag försvinner istället. Precis som du.
Som en tidsinställd klocka plingade det till i mitt inre den 23 och allt blev så himla svart plötsligt. Men inte nu. Inte i maj, inte i fredags.
Ett halvt år har gått utan dig. Och kanske börjar jag acceptera, kanske börjar jag förstå, och kanske kanske, börjar jag gå vidare. Kanske har tiden tagit udden av den allra värsta smärtan och börjat läka det största och mest blödande såret jag någonsin haft.
Som en tidsinställd klocka plingade det till i mitt inre den 23 och allt blev så himla svart plötsligt. Men inte nu. Inte i maj, inte i fredags.
Ett halvt år har gått utan dig. Och kanske börjar jag acceptera, kanske börjar jag förstå, och kanske kanske, börjar jag gå vidare. Kanske har tiden tagit udden av den allra värsta smärtan och börjat läka det största och mest blödande såret jag någonsin haft.
Kommentarer
Trackback