a trip down under

Anna och jag har ju som bekant startat ett eget företag när vi säljer våra übersnygga pannband. (Vad väntar du på, 50 kr, rena kapet!) Det går inte alltid helt lätt att sammanfoga två unga människors liv till två, två totalt olika vardagar till en gemensam planering, synpunkter, värderingar, inställningar med mera. Jag tror att både jag och Anna ett par gånger har känt i motgångarna, att "det här funkar inte, vi kommer ingenstans, det kommer aldrig att gå." Men faktum är att det faktiskt har vänt. Och nu rullar det på. Och jag tror jag vet vad det beror på. Det beror på att vi har så kul. Samtidigt som vi är så sjukt olika har jag aldrig träffat någon så lik mig i hela mitt liv som Anna. Och vi har alltid så himla roligt ihop, oavsett om det är harpanduell på lektionen, världens längsta lunch på worldclass eller timmar av asgarv framför msn.
Det senaste ämnet har blivit våra datorer, som egentligen för våra nalkande nervsammanbrott egentligen borde kastas ner från högsta våningen i skolan och aldrig återse dagens ljus. Vilket vi ett antal gånger har föreställt oss och planerat in, hur vi ställer oss längst upp framför räcket sista skoldagen och högtidligt meddelar att mönsterelever och alla mvg till trots, nu får det faktiskt vara nog. Och så på tre, så släpper vi, och alla elever följer datorernas väg ner mot golvet och genom publiken hörs ett sus när de landar på golvet med ett brak och går i tusen bitar. Eller i skallen på datasamordnaren kanske vore ännu bättre. Och jag och Anna ser på varandra, för första gången med lugn i blicken. Och ler i samförstånd. Det är något vi flitigt diskutterar.
Eller våra rapporter till projektläraren. Vi skickar rapporter individuellt veckovis och det kom nu efter ett antal veckor fram att Anna har suttit och återkommande skrivit att "hemsidan är under konstruktion", medan jag samtidigt har skrivit till samma lärare, samma vecka, att "hemsidan är nu helt klar, här är adressen, det är bara att gå in och kolla." Det kallar jag skrattretande dålig kommunikation, men läraren kallar det, "toppen! vad roligt att det går så bra för er, ni är så himla duktiga, jag är så glad för er skull, bla bla."
För att inte tala om formuleringen.

Anna: "HAHA du har ju typ skrivit "jomen tjenare, så här ere asså", och jag ba "goddag lärarinna!"
..och sen på slutet jag ba MVG / Anna. .. hahahaha nej!! jag menade MVH!!"
Jag: "Hahahahaha jag ba VA!!!!?? SMÖRO!!!!!!!"



Det är vi asså. Tove och mvg-anna. Ett riktigt radarpar. Och du, vi skiter i om vi går 10 spänn i vinst. Tänk på hur mycket längre vi kommer leva av alla skratt, och tänk vad värdefullt det är!
Vi är verkligen unika och i love you brownie!