a trip down under

Det är sol ute och vi har biologiprov klockan femton nollnoll.
Det är bright eyes på repeat även fast jag trodde att jag hade tröttnat på den. Center of the world.
Den är så önsta. Jag saknar skogen. Jag saknar mörkret, att gå grusvägen hem med andan i halsen och kroppen på helspänn. Att somna utan en gatlykta skärandes i ögonen.
Jag vill springa med solen i ögonen och vinden vinandes och hjärtat bultandes och blodsmaken i munnen och syrebrist och mjölksyra och fortsätta och fortsätta tills jag faller ner. Tom. Och lätt. Äntligen äntligen fri från allt.
Har aldrig varit så likgiltig för ett vg. Jag antar att jag gradvis slutar bry mig.
Det enda jag vill är att komma ut härifrån och slippa vara inspärrad här där bara prestationer räknas, allt blir bedömt, synat i kanten, minsta fel förs fram i ljuset och jag vill bara ut ut ut i solen, det är ju vår ute för helvete, och det skulle ju inte direkt skada att röra lite på de 465869774 kilo fläsk jag har och få lite goa glada endorfiner och glädjeämnen i kroppen, men nej, nu vänder vi blad och går igenom derivata av trigonometriska funktioner.
Jag har aldrig varit så trött och less på skolan. Det tjänar ju ingenting till. Vad fan har jag för nytta av att kunna bestämma riktningskoificenten eller styrkan på ett magnetfält? Världen väntar därute med sina kunskaper om livet och här sitter jag och ruttnar bort i ett hav av biologianteckningar och självömkan.  
Och missförstå mig inte, det är inte ett dugg synd om mig. Inte någonstans. Jag är bara jävligt bra på att klaga.