a trip down under

För att citera pappa;
"Det var ett evinnerligt pissande!"


Det var som att det bara inte kunde sluta regna. Och jag var för en gångs skull tacksam över att få jobba inne. Om nu bara kvittoskiten kunde funka nån jävla gång. Det blir lite jobbigt att gång på gång ringa ut till lastbilarna och säga att nej, kvittoskrivaren är trasig, du får komma in och hämta ett här istället, ja jag vet, det är dåligt, det har varit så ett tag, jag kan lägga undan kvittot till dig tills nästa lass du kommer med om du vill?
Annars har det inte hänt ett skvatt. Lillis är hos mamma i en vecka och jag följde med pappa upp till ekilla. Helt galet att han paddlade ut i fetaste stormen och ösregnet, och ännu galnare att jag satt där och glodde och frös fingrarna av mig. Vad skulle jag ens gjort om han fick kramp? Kastat mig i minusgradigt vatten och simmat 100 meter ut till honom innan han hann sjunka? Knappast. Men det kanske räcker med tryggheten att ha sin stelfrusna dotter sittandes på stranden under ett knallgult paraply.
Jag kan inte förstå att det kan regna så här mycket! Vi kommer ju drunkna snart! Det kommer bli som i mumindalen, när muminmamman vaknar och går ner i köket och helt plötsligt står med vatten till midjan och de får dyka ner i skafferiet för att hämta syltburkar och grejer till frukost och sitta på taket och äta tills vattnet stiger för mycket och de ser en kringdrivande teater som de istället hoppar ombord på. Usch, hoppas för fan att det slutar regna omgående. Jag har aldrig varit ett stort fan av teater.