a trip down under

Det är svårt att samla sig själv när man hela tiden är på flera ställen. Jag har inte riktigt någon trygg punkt att återvända till, några människor, någon plats, som liksom är jag. Jag är så många olika personer i så många olika världar och det här är inte första gången jag känner mig splittrad. På ett sätt kan det vara skönt, att ha många olika ställen och personer att vända sig till, men det gör också att jag fladdrar runt och inte riktigt vet vart jag ska vara. Och framförallt, vem jag ska vara.
Träningen är en av världarna, jag älskar känslan av att vara nyttig och att göra något bra, Danmark är en annan, där är jag som mest lycklig men samtidigt gör jag saker jag aldrig skulle drömma om att göra i sverige. Festar, släpper kontrollen, släpper det dåliga självförtroendet och den där känslan av att "jag är ju ingen speciell". I danmark är jag speciell. I danmark spelar det ingen roll att jag vaknar upp och inte riktigt minns vad som hände kvällen innan. Det är något jag skulle fått råpanik över i sverige. I danmark är det bara kul om trine plötsligt drar med mig ut med ett gäng som jag aldrig någonsin har träffat förut. Det skulle jag bli asnervös över här hemma. Något av det roligaste jag någonsin gjort var att spela fotboll i danmark. Här hemma hatar jag fotboll och får ångest varje gång tränarna i bik sparkar ut en boll.
En annan värld är familjen, i familjevärlden är jag ganska neutral, duktig, trevlig och snäll. Rätt rolig tror jag. Har alltid kommentarer. Men det blir inte så mycket mer än det. Det är liksom ingenting som utmärker just mig. Jag är inte direkt lycklig, inte direkt olycklig. Inte bäst, inte sämst. Inte supersnygg, inte jätteful. Jag bara är. Rakt upp och ner.

Det är där det jobiga kommer in. Att jag inte kan vara mig själv överallt. Det skulle ju liksom skära sig. Det var tillexempel skitjobbigt när mamma, pappa och harald kom och hälsade på i danmark. För jag visste inte hur jag skulle bete mig. Och allt det här hattandet fram och tillbaka mellan olika personligheter gör att jag inte vet vem jag är, egentligen, längst in. Jag har ju aldrig varit en festprisse. Men jag är så himla lycklig i danmark. Är det då egentligen inte den jag är? Och jag älskar ju att träna. Så varför går jag inte ner till GD oftare?
Självklart är alla olika i olika situationer, men för mig är det så otroligt stora drag av mig som försvinner, som aldrig avslöjas. Ibland känns det som att det finns så många i mitt liv som inte alls känner mig, den riktiga tove är dold och det som syns är bara ett skal, en roll jag spelar. För vem är jag? Partyprisse, träningsnörd, mönsterelev eller någon helt annan? I ena sekunden snackar jag om något skitskumt med emma och så hipp som happ, över till pappa som berömmer mig för hur fint jag har städat, över till trine som snackar om hur vi ska festa fram till förmiddagen, och så vips, ska man ut och springa. Det är inte konstigt att man börjar tvivla på vem man egentligen är. Förut kändes det som att jag stod mittemellan flera världar och egentligen inte ville leva i någon av dem. Nu känns det som att jag gillar många av dem lika mycket men att hoppa runt mellan dem gör mig förvirrad.
Det skulle inte göra något om jag bara visste, om jag bara kände innerst inne vem jag är, vad jag vill och vad jag kämpar för. Nu försöker jag hitta mig själv i en massa olika mallar men det är inte riktigt någon av dem som passar. Än.