a trip down under

Det verkar som att det bara är mulet över bålsta. Jäkla håla. Känns inte ett dugg trist att åka bort i tre veckor. Jag har ingenting här som lockar längre. Pappa säger att jag borde klara av att vara ensam ibland. Han märker att jag bara blir ledsen när jag förlitar mig för mycket på andra. Jag vet ingenting mer än att jag längtar bort så himla mycket. Efter danmark, efter skåne, efter kos. Nya människor. Kanske kan jag hitta någon som faktiskt vill samma saker som jag. Orkar inte känna mig besviken. Trött på orden, trött på förklaringar, på halvtaskiga lösningar. Winnerbäck känns som den enda sanningen just nu. 

Jag antar att du vänjer dig, jag antar att du vet, ensamhet.. det är det enda vi har kvar.