ett två tre fyra, jag är en partymyra
Falsterbo är över och det var rätt skönt att återvända hem till farmors trygga lilla stuga efter allt folkvimmel och festande. Samtidigt saknar jag det, alla galna människor som stannar och ropar tjena tjejer, ska jag spela i'm yours på luftgitarr?, stämningen, musiken, att aldrig riktigt veta vad som ska hända. Mest saknar jag terra, min lilla älskade bulle som jag lärt mig tycka om mer än någonsin. Hennes galna garv, hennes alltid lika misslyckande försök till att härma skånska och att göra det in front of malmöiterna themselves, att sitta och hoppa på stolarna och ropa i kör; "jason, jason, jason!", hennes sätt att alltid alltid spela teater och dramatisera minsta händelse så att allt man kan göra är att garva och skaka på huvudet och tänka, henne älskar jag. För att hon är både sjukt ansvarsfull och helt galet ansvarslös. För att hon inte stått ut med mig i 13 långa år. För att hon är allt jag behöver i en och samma person. För att hon innebär den trygghet jag behöver samtidigt som man aldrig någonsin blir uttråkad. Försvinn aldrig från mig.
När det händer så mycket nytt inser jag mer och mer att jag är i övergången från barn till vuxen. Jag har inte längre någon som kan ta ansvar för mina handlingar. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill få något ogjort, för det är jag och ingen annan som får ta konsekvenserna. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill och önskar och ber att något ska hända, för det är jag och ingen annan som bär ansvaret för om det ska slå in eller inte. Jag börjar inse nu att mitt liv framöver kommer hänga på mig. Mig själv. Jag är inte längre det lilla barnet som känner sig trygg för att föräldrarna är i närheten. Jag tror inte längre att extra mycket månadspeng ska lösa alla problem, att människor som ler och ser snälla ut automatiskt vill väl. Nu vet man bättre, och även fast det låter sorgligt att jämt gå runt och vara vaksam, så är det vad som behövs för att klara sig genom de motgångar livet innebär. Sen finns det ju medgångar också, och det är dem som gör det värt det. Alla gånger mamma och pappa kan skaka på huvudet och vilja förbjuda, men att jag bara kan rycka på axlarna åt dem och tänka screw you, jag gör vad jag vill. Jag fattar mina egna beslut. Nu äntligen är det jag och ingen annan som ska bestämma vad jag ska göra. Just för att jag är mogen för det, för att jag nu är den som vet bäst vad som är bäst för just mig.
Att ta tag i sitt eget liv med ett fast grepp är läskigt och omvälvande, och i starten går det kanske inte riktigt som man hade tänkt sig. Men jag kommer se till att klara av det, även om det känns lite skakigt och darrigt så här i början, när jag ännu inte riktigt har förstått hur man ska hålla.
När det händer så mycket nytt inser jag mer och mer att jag är i övergången från barn till vuxen. Jag har inte längre någon som kan ta ansvar för mina handlingar. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill få något ogjort, för det är jag och ingen annan som får ta konsekvenserna. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill och önskar och ber att något ska hända, för det är jag och ingen annan som bär ansvaret för om det ska slå in eller inte. Jag börjar inse nu att mitt liv framöver kommer hänga på mig. Mig själv. Jag är inte längre det lilla barnet som känner sig trygg för att föräldrarna är i närheten. Jag tror inte längre att extra mycket månadspeng ska lösa alla problem, att människor som ler och ser snälla ut automatiskt vill väl. Nu vet man bättre, och även fast det låter sorgligt att jämt gå runt och vara vaksam, så är det vad som behövs för att klara sig genom de motgångar livet innebär. Sen finns det ju medgångar också, och det är dem som gör det värt det. Alla gånger mamma och pappa kan skaka på huvudet och vilja förbjuda, men att jag bara kan rycka på axlarna åt dem och tänka screw you, jag gör vad jag vill. Jag fattar mina egna beslut. Nu äntligen är det jag och ingen annan som ska bestämma vad jag ska göra. Just för att jag är mogen för det, för att jag nu är den som vet bäst vad som är bäst för just mig.
Att ta tag i sitt eget liv med ett fast grepp är läskigt och omvälvande, och i starten går det kanske inte riktigt som man hade tänkt sig. Men jag kommer se till att klara av det, även om det känns lite skakigt och darrigt så här i början, när jag ännu inte riktigt har förstått hur man ska hålla.
Kommentarer
Trackback