a trip down under

Har varit på träning och som vanligt är jag på betydligt bättre humör när jag kommer hem än när jag går dit. Inte så mycket, eller jag menar faktiskt ingenting alls, på grund av själva träningen, benen är sega som tuggummi och jag ser på min skugga hur dåligt det ser ut och på klockan hur långsamt det går. Lungorna ska vi inte tala om, de verkar hata mig och vilja göra allt för att göra livet så plågsamt som möjligt. Och jag frågar mig själv i 6x200 m, varför, varför VARFÖR är det såhär? Nej, det glada humöret beror mest på Johanna och Tova som ju är som de är. Som gör utflykter till den stora staden stockholm för att glo på folk och sedan prata resten av dagen om hur svettig kebabmannen var, hur snobbiga de var på "yoghurt-shop" och att det faktiskt var en nunna inne på H&M! Haha, herregud vad jag skrattade åt de små lantisarna som var så förfärade över hur dyrt det var att äta, så dyrt att de nästa gång minsann tänkte ta med matsäck! Och alla sjuka kommentarer som gör det ännu svårare att utföra de krångliga styrkeövningarna som går ut på att böja och vrida kroppen i alla möjliga ohälsosamma ställningar. Det tar liksom aldrig slut. Det spelar ingen roll om vi håller på att studsa och hoppa över häckar, Tova måste bara börja babbla om något helt galet och man måste bara skratta och så ropar tränarna att TOVA, sluta snacka ch börja fokusera! Men samtidigt är det ingen som kan hålla sig för skratt när de vevar igång och det är det jag älskar allra mest. När det inte finns några som helst gränser för vad som är okej och inte.

Johanna och Tova är kort sagt de allra bästa och efter att ha hört allt snack om människor de gillar lite mindre, är jag glad att jag är på deras sida. Men vad de säger om mig när jag inte är där är ju en annan sak..

"Men asså.. två kan ju inte vara en?"

"Vi har bara snackat skit om dig en gång.. i typ en kvart bara!"

"Vad säger du Lars?"

"Bra du körde markus.. det blir inget körkort där!"