a trip down under

Jag måste erkänna att jag blev lite frustrerad, igår kväll när jag för första gången bänkade mig framför grammisgalan. Frustrerad över att se min favorit sitta där med längre hår och skägg än nånsin och vara nominerad till så mycket och få så mycket röster av folket. Men falla varenda gång på grund av den enligt mig mossiga och trista juryn. Visst spelar juryn en bra roll ibland, men måste man tvingas se Salem strutta upp på scen och ruska på sitt stora burriga hår inte mindre än 4 gånger på en kväll?
Nej, nu ska jag inte låta så bitter, han är riktigt duktig och det var alla andra som fick pris också.
Men jag hävdar med en dåres envishet att det mest välförtjänta priset var det som delades ut sist och gick till Lars Winnerbäck för hans låt med Miss Li; Om du lämnade mig nu. När juryn för en gångs skull lämnades utanför vann hann stort och jag skrek och jublade som en dåre och hela jag blev fylld av Winnerbäck-nostalgi.
Så alla kritiker som är så viktiga och kunniga och har så lätt för att såga, när folket får välja är det kent och Winnerbäck som gäller och det finns inget ni kan göra åt det! Pilutta er! 
 
..annars minns jag Martin Stenmarcks stående ovationer till LW när han skulle upp på scen. Har han sitt största fan (förutom mig) i Martin kanske?
..och vad skulle egentligen bli bättre om man gör som säkert! ville, ger ett sammanlagt pris för årets artist istället för årets manliga och kvinnliga? På det här sättet får vi ju två lyckliga vinnare istället för en?

Over and Out.