a trip down under

Det kan hända att man blir så lycklig att man liksom måste anstränga sig för att inte skrika, tvinga tillbaka tjutet som ligger på tungan för att inte skrämma livet ur små barn eller pensionärer eller de som nu råkar vara i närheten. Det kan hända att lyckan liksom tar över kroppen och man kan inte riktigt kontrollera sin glädje, man vill helst springa runt och hoppa och skrika, samtidigt som man blir så osårbar och flyger upp till himlen och liksom svävar där uppe och man tittar ner och tänker, nu kan ingenting komma åt mig. Ingen-ting.
Så är det i alla fall för mig. Och jag har varit med om en sån lycka tre gånger i mitt liv hittills.
Här är de i kronologisk ordning;
1. När folket från Rugtoften sa att jag gärna fick komma och bo hos dem.
2. Ett speciellt tillfälle med en speciell person.
3. När jag idag klockan 15.32 stängde av motorn och vägverketmannen tittade på mig och sa "Körningen är godkänd. Grattis till körkortet!"

Jag har gråtit så mycket över det här körkortet att det skulle kunna fylla hela viltvattnet. Jag började tvivla på att jag någonsin skulle vara med om annat än misslyckanden. Och nu satt jag där hipp som happ och hade äntligen lyckats. Så jag bara log och tackade och log och tackade och tvingade tillbaka tjutet. Och tänkte att det här var jag värd. Jag har kämpat så mycket. Och jag var verkligen värd det.