Samtalet
Tre månader har gått idag. Ett kvarts år.
Jag har tänkt mycket på dig. Det är som att man saknar mer och mer, för samtidigt som chocken och smärtan avtar så är det nu jag inser att du verkligen inte kommer tillbaka.
Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, och det är som ett stort hål att du inte finns där. Ett stort svart hål av tomhet.
Jag har fått körkort. Först av alla barnbarn. Jag vet att du hade varit så stolt. Det var du ju alltid i och för sig.
Jag känner mig inte älskad längre. Jag känner mig inte som någon att vara stolt över. När du inte längre är här känner jag mig inte speciell, känner inte att jag duger. För du är den enda som verkligen visat det, som såg på mig med den där stoltheten i blicken.
Att köra bil har blivit som en meditation för mig. Det är lätt att prata högt med mig själv när jag kör. Men ibland kan jag bli alldeles till mig av frustration och skrika av förtvivlan och ensamhet.
Det går åt helvete med aktierna, visste du det? Men jag ändrar ingenting av dem jag fick av dig. Det kommer gå ännu sämre om jag börjar flytta om. Du kunde din sak och jag litar på att det kommer vända.
Jag var hos mormor igår. Hon fyller ju år idag. Hon berättade att hon hade provat att stå på huvudet igen, för att se om hon fortfarande kunde fast hon var ett år äldre. Hon kunde. Men jag sa åt henne att vara försiktig. Vi måste ta hand om mormor. Det sa du hela tiden när slutet närmade sig.
Hon gav mig din låtsas-vigselring. Den du köpte för att ha bland hennes släktingar i Finland när du inte hittade den riktiga. Mormor tycker inte att det är någon mening med att spara gamla saker. Hon har ju alla minnen i huvudet säger hon. Men jag har ringen i en kedja runt halsen. Det känns tryggt på något sätt.
Jag flyttar till Danmark till hösten. Det känns som att det är rätt att vara där. Lite som att komma hem. Kanske förde du över alla danska rötter till mig.
Mamma säger att jag inte är så lik dig. Du skulle aldrig sett dig själv som ett offer säger hon. Jag antar att hon menar att jag gör det.
Jag klarade matteprovet som jag var så nervös för. Minns den där gången när du förhörde mig på matte och när jag hade ett fel så gav du mig en fyra i betyg. Jag blev rasande och skrek att du var en dålig lärare. Du bara skrattade. Och berättade historien om och om igen under hela min uppväxt. Jag påminde dig om det sista gången vi sågs. Och du var så svag och hade så ont, men du skrattade. Ja, det var kul, sa du. Och mitt hjärta tog ett skutt av lycka.
På ett sätt är jag glad att jag aldrig såg dig den allra sista tiden. Jag tror att det hade gjort för ont. Sista gången jag träffade dig skrattade du och det skrattet finns kvar tydligt i mitt huvud.
Minneslunden är så vacker. Min klargula påsklilja lös upp i solen. Den skulle ha mycket sol stod det, då lever den länge. Bilderna från minneslunden gav mig mvg i foto. Jag visste på en gång när jag kom dit att det var den rätta platsen.
Det är så mycket jag skulle vilja fråga dig. Gör det ont att dö? Eller var det mer som en befrielse? Var du rädd? Kan du se mig nu? Vakar du över mig såsom jag bad? Det måste du. Jag klarar mig inte annars. Jag behövde dig så mycket. Hur kan man bara försvinna? Hur kan den som alltid funnits där plötsligt bara vara borta?
När jag tänker på att du aldrig kommer tillbaka så känns det som att jag är trasig rakt igenom och aldrig kommer att bli hel igen.
Jag saknar dig så.
Jag har tänkt mycket på dig. Det är som att man saknar mer och mer, för samtidigt som chocken och smärtan avtar så är det nu jag inser att du verkligen inte kommer tillbaka.
Det är så mycket jag skulle vilja berätta för dig, och det är som ett stort hål att du inte finns där. Ett stort svart hål av tomhet.
Jag har fått körkort. Först av alla barnbarn. Jag vet att du hade varit så stolt. Det var du ju alltid i och för sig.
Jag känner mig inte älskad längre. Jag känner mig inte som någon att vara stolt över. När du inte längre är här känner jag mig inte speciell, känner inte att jag duger. För du är den enda som verkligen visat det, som såg på mig med den där stoltheten i blicken.
Att köra bil har blivit som en meditation för mig. Det är lätt att prata högt med mig själv när jag kör. Men ibland kan jag bli alldeles till mig av frustration och skrika av förtvivlan och ensamhet.
Det går åt helvete med aktierna, visste du det? Men jag ändrar ingenting av dem jag fick av dig. Det kommer gå ännu sämre om jag börjar flytta om. Du kunde din sak och jag litar på att det kommer vända.
Jag var hos mormor igår. Hon fyller ju år idag. Hon berättade att hon hade provat att stå på huvudet igen, för att se om hon fortfarande kunde fast hon var ett år äldre. Hon kunde. Men jag sa åt henne att vara försiktig. Vi måste ta hand om mormor. Det sa du hela tiden när slutet närmade sig.
Hon gav mig din låtsas-vigselring. Den du köpte för att ha bland hennes släktingar i Finland när du inte hittade den riktiga. Mormor tycker inte att det är någon mening med att spara gamla saker. Hon har ju alla minnen i huvudet säger hon. Men jag har ringen i en kedja runt halsen. Det känns tryggt på något sätt.
Jag flyttar till Danmark till hösten. Det känns som att det är rätt att vara där. Lite som att komma hem. Kanske förde du över alla danska rötter till mig.
Mamma säger att jag inte är så lik dig. Du skulle aldrig sett dig själv som ett offer säger hon. Jag antar att hon menar att jag gör det.
Jag klarade matteprovet som jag var så nervös för. Minns den där gången när du förhörde mig på matte och när jag hade ett fel så gav du mig en fyra i betyg. Jag blev rasande och skrek att du var en dålig lärare. Du bara skrattade. Och berättade historien om och om igen under hela min uppväxt. Jag påminde dig om det sista gången vi sågs. Och du var så svag och hade så ont, men du skrattade. Ja, det var kul, sa du. Och mitt hjärta tog ett skutt av lycka.
På ett sätt är jag glad att jag aldrig såg dig den allra sista tiden. Jag tror att det hade gjort för ont. Sista gången jag träffade dig skrattade du och det skrattet finns kvar tydligt i mitt huvud.
Minneslunden är så vacker. Min klargula påsklilja lös upp i solen. Den skulle ha mycket sol stod det, då lever den länge. Bilderna från minneslunden gav mig mvg i foto. Jag visste på en gång när jag kom dit att det var den rätta platsen.
Det är så mycket jag skulle vilja fråga dig. Gör det ont att dö? Eller var det mer som en befrielse? Var du rädd? Kan du se mig nu? Vakar du över mig såsom jag bad? Det måste du. Jag klarar mig inte annars. Jag behövde dig så mycket. Hur kan man bara försvinna? Hur kan den som alltid funnits där plötsligt bara vara borta?
När jag tänker på att du aldrig kommer tillbaka så känns det som att jag är trasig rakt igenom och aldrig kommer att bli hel igen.
Jag saknar dig så.
Kommentarer
Postat av: Emma
:'(
Trackback