manus
Igår återvände det vilsna barnet från den trasiga världen till skokartongsrummet i bålsta, med en stor väska proppad med kläder och en ihoprullad winnerbäckaffisch under armen. Så nu tittar winnerbäck ner på mig från två ställen på väggen och den bilden är nog det bästa som hänt mig på länge. Jag saknar manus, att lyssna på en låt dygnet runt utan att tröttna, att säga helt seriöst att den här låten, det är ett underverk, den ska spelas på mitt bröllop, eller begravning om ingen vill ha mig. När jag sa det så trodde jag väl egentligen inte på det sistnämnda, då var jag osårbar, då visste jag att jag gick och tycka om.
Det är inte det att jag saknar dig, faktiskt inte, inte längre. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här en vacker dag och tänka på dig utan att känna smärta, men så blev det. Okej, dagen är inte speciellt vacker, men jag tänker på dig och tänker att det blev rätt som det blev. Vi var inte gjorda för varandra trots allt. Kanske är man aldrig det. Det går dagar, veckor, månader utan att jag ens tänker på dig, men manus, det går inte längre. Inte för att den påminer mig om dig, utan för att den påminner mig om ett misslyckande. Om en tid med rätt förutsättningar men fel resultat. Den låten kommer för alltid att stå för ett misslyckande. Om något som inte alls blev som jag hade hoppats. Och konstigt nog är den enda sorgen jag känner idag den över manus. Jag förlorade min bästa låt. Det är inte det att jag grämer mig, att jag lider och förtvivlat försöker få tiden att gå tillbaka så att jag kan göra rätt. Jag önskar att det hade blivit ett bättre slut, det är allt.
Det är inte det att jag saknar dig, faktiskt inte, inte längre. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta här en vacker dag och tänka på dig utan att känna smärta, men så blev det. Okej, dagen är inte speciellt vacker, men jag tänker på dig och tänker att det blev rätt som det blev. Vi var inte gjorda för varandra trots allt. Kanske är man aldrig det. Det går dagar, veckor, månader utan att jag ens tänker på dig, men manus, det går inte längre. Inte för att den påminer mig om dig, utan för att den påminner mig om ett misslyckande. Om en tid med rätt förutsättningar men fel resultat. Den låten kommer för alltid att stå för ett misslyckande. Om något som inte alls blev som jag hade hoppats. Och konstigt nog är den enda sorgen jag känner idag den över manus. Jag förlorade min bästa låt. Det är inte det att jag grämer mig, att jag lider och förtvivlat försöker få tiden att gå tillbaka så att jag kan göra rätt. Jag önskar att det hade blivit ett bättre slut, det är allt.
Kommentarer
Trackback