a trip down under

Det är så mycket utgifter nu. Det är studentmössor och studentkläder och studentmottagning och studentskivor och studentklänning och studentflak. Och en resa till london, en vårjacka, en mobilräkning, en medlemsavgift till friidrotten. Och för att inte springa runt som en luffare på stranden om en vecka och tre dagar så kanske jag borde köpa lite sommarkläder. Pengarna försvinner som smör i solsken och min imponerande buffert bestående av flertalet ica-löner är plötsligt väldigt mycket mindre. Paniken börjar komma smygande. Det där skulle ju vara mina pengar till min första tid i danmark. Jag vet redan nu hur svårt det kommer att bli att plötsligt klara sig själv, det sista jag behöver är att få en pengakris mitt uppe i mina första månader som utflugen ur boet.
Och för att göra det hela ytterligare en smula värre så visade det sig att jag vid min livs första deklaration får restskatt, vilket betyder att jag måste betala in ytterligare skatt! Vad är det här för ett jävla land undrar man!? Efter ett års slit och släp ska jag tydligen betala in 220 spänn mer!? Jävla blodsugare är vad de är.
Men så kom pappa på att aktieutdelningen kommer snart. Och att den tydligen är extra stor i år än vad den brukar vara. Och vi räknade ut att tack vare de aktier som morfar gett mig kommer jag om ungefär en månad att bli 9500 kronor rikare. Utan att lyfta ett finger. Jag blev så lättad att jag nästan började gråta. Tänk att få 9500 spänn, bara sådär, som ett svar på mina böner. Det får man om man hade en morfar som min. Han fortsätter hjälpa mig genom livet även fast han inte finns här längre.