a trip down under

Det är inte så att jag inte klarar mig. Livet går vidare, det rullar på, dagar kommer och går och även fast jag numera alltid besvarar frågan "Hur är det?" med "Det är som vanligt" istället för "Jo det är bra", så borde jag faktiskt inte klaga. Jag klarar av stressen i skolan hyfsat, har underbara vänner som skrattar ihjäl sig åt mina galna berättelser om min freakfamilj (hostannahost), träningen går framåt och solen skiner. 
Men det är som att det är något som fattas. Alla färger lyser inte lika skarpt som vanligt. För inte med sig lika mycket lycka. Det går inte att sätta fingret på vad det är. Men det är inte längre som förut. Det är det jag tänker, när det återigen ser ut att ha kastats en dimma över hela tillvaron. Det är inte längre som förut.
När tårarna blev för många och oförståelsen för stor tog jag till bilnycklarna och flydde. Jag älskar att köra. Att låta tankarna vandra iväg, att slå ner i ratten och skrika av frustration, att få tillgång till känslorna jag trodde jag hade spärrat in, att få lov att vara ledsen, att bearbeta den största sorgen av alla, sakta men säkert, lite i taget.
Och när jag inte visste vart jag skulle lät jag hjärtat bestämma, sköt undan förnuftet och för första gången sen Flytten blinkade jag vänster in på vår lilla grusväg. Som inte är vår längre. Tårarna rann när jag körde genom allén och zickzackade vant mellan groparna. Som inte hör till mina fötter längre. Körde ut till grinden som jag inte längre har nyckel till. Och jag stannade motorn och det blev sådär tyst. Så tyst som det bara är där. Och jag öppnade dörren och plötsligt kände jag solskenet. Så starkt och vackert. Såg alla klara färger som plötsligt lyste. Hörde alla ljud så tydligt. Och jag lutade mig mot bilen och tittade ut mot hästhagen, mot fälten och skogen, som jag blickat ut över under hela min uppväxt, där jag lekt och skrapat upp knäna, där jag byggt kojor och klättrat i träd, där jag lämnat mitt liv för att det inte passar in någon annanstans. Och när jag sakta snurrade runt och allt jag såg var så hjärtskärande välbekant, det som är jag, utan minsta skymt av gatlyktor och asfalt så långt ögat når, så löstes den hårda knuten upp och luften gick plötsligt ner i lungorna igen. Vinden torkade sakta tårarna och ögonen återfick sin lysande blå färg. Jag såg mig själv i spegeln och kände knappt igen vad jag såg. Jag har gått omkring och undrat vad som är felet i över ett halvår nu. Utan att förstå. Att jag bara behövde komma hem.