allt och ingenting
Jag sitter hos min kära farmor och har inte så mycket att göra. Det skulle blivit utgång i kväll men det sket sig som vanligt. Jag blir så less. Allt jag vill är att umgås med folk och ha kul och skratta tills man får ont i magen. Ska det vara så jävla svårt? Eller är jag helt enkelt en tråkig och trist människa?
Allt jag kan göra är att dränka mina sorger i endorfiner. Jag springer. Och springer. Och springer. Det får allt att kännas bättre och jag tror att jag kan ta mig upp igen, dit där man orkar mer och känner sig stark och hård och oslagbar och har gjort sig av med allt äckel.
Det är underbart att äntligen fatta fysiken och jag tillochmed får förklara när läraren inte fattar, och han säger strålande förklaring, att jag inte tänkte på det. Bra tove. Bra bra bra tove.
Jag har lärt mig att ge upp folk som inte har plats för mig i deras liv. Det är ingen ide att vara ledsen, att hänga efter, att vilja hålla kontakten, att vilja finnas kvar. Det är kört. Bara ge upp. Bryt ihop och gå vidare.
Kanske måste jag leva det här livet pretty ensam. Jag vet att jag inte är lätt att ha och göra med. När det väl kommer till kritan är jag helt totalt jävla ensam, och jag klandrar ingen eftersom jag vet att det är mitt eget fel. Jag har ingen klippa, ingen att lita på till 100%, ingen att vända mig till i panik, att söka tröst hos. Ingen-ingen-ingen. Det låter kanske som om jag ömkar mig, men jag tror inte att jag gör det längre. Jag har vant mig vid tanken. I grund och botten har jag bara mig själv och jag får helt enkelt se till att klara det också.
Det var önskat ytterligare ett oseriöst inlägg och här fick ni nu igen röntga min hjärna, se vad som finns utan censur och förfining. Det är inte mycket vackert som snurrar runt där inne. Men det har jag aldrig påstått heller.
Allt jag kan göra är att dränka mina sorger i endorfiner. Jag springer. Och springer. Och springer. Det får allt att kännas bättre och jag tror att jag kan ta mig upp igen, dit där man orkar mer och känner sig stark och hård och oslagbar och har gjort sig av med allt äckel.
Det är underbart att äntligen fatta fysiken och jag tillochmed får förklara när läraren inte fattar, och han säger strålande förklaring, att jag inte tänkte på det. Bra tove. Bra bra bra tove.
Jag har lärt mig att ge upp folk som inte har plats för mig i deras liv. Det är ingen ide att vara ledsen, att hänga efter, att vilja hålla kontakten, att vilja finnas kvar. Det är kört. Bara ge upp. Bryt ihop och gå vidare.
Kanske måste jag leva det här livet pretty ensam. Jag vet att jag inte är lätt att ha och göra med. När det väl kommer till kritan är jag helt totalt jävla ensam, och jag klandrar ingen eftersom jag vet att det är mitt eget fel. Jag har ingen klippa, ingen att lita på till 100%, ingen att vända mig till i panik, att söka tröst hos. Ingen-ingen-ingen. Det låter kanske som om jag ömkar mig, men jag tror inte att jag gör det längre. Jag har vant mig vid tanken. I grund och botten har jag bara mig själv och jag får helt enkelt se till att klara det också.
Det var önskat ytterligare ett oseriöst inlägg och här fick ni nu igen röntga min hjärna, se vad som finns utan censur och förfining. Det är inte mycket vackert som snurrar runt där inne. Men det har jag aldrig påstått heller.
Kommentarer
Trackback