Om Att Vara Nyblivet Skilsmässobarn Med För Många Tankar
Nej, jag har helt enkelt skolkat. Från bloggen. Skyllt på skolarbete och tagit allt som en förevändning för att slippa skriva. För att det av någon anledning var för jobbigt.
Det här inlägget kommer nämligen att handla om Flytten. Den jävla hatade förbannade flytten.
För vissa handlar flytta om att byta upp sig, hitta en plats man alltid drömt om, starta upp på nytt med en lite bättre startposition än tidigare. Man känner glädje och lättnad och ser fram emot ett liv på det nya stället och lämna det gamla bakom sig. Ungefär så ser Flytten ut för mamma och pappa.
För andra handlar flytta om att ge upp allt man har, allt man någonsin haft, för att flytta in någonstans man aldrig skulle välja själv. Då handlar det om att tvingas lämna sitt hem för att man inte har något annat val, om att packa upp sina grejer på ett ställe man redan innan bestämt sig för att avsky, helt enkelt för att det inte är hemma.
Ungefär så ser Flytten ut för mig.
Hux flux bestämde sig mina föräldrar för att de var klara med varandra, och separationen var ett faktum.
Pappa köpte ett radhus i Bålsta. För att de passade honom och hans behov.
Mamma köpte en lägenhet bredvid centralen. För att det passade henne och hennes behov.
Vi barn hängde med som en svans utan att egentligen veta vad som passade oss.
Vi hade ju inte så mycket val.
Genom hela flytten hade jag bara en tanke i huvudet. Jag ska härifrån så jävla fort som möjligt. Varenda pryl som packades upp placerades så att de skulle bli lätt att flytta igen, varje morgon är ett steg närmare att få ett riktigt hem, någonstans där jag hör hemma.
Hon vänjer sig, tänkte alla, men faktum är att det gör jag inte. Fortfarande känns 5 kvadrameter mikroskopiskt när man är van vid 16, fortfarande känns ett 70-talsradhusområde som ett fängelse jämfört med hela skogen, fortfarande har jag mest lust att gå av pendeltåget i bro en station tidigare för att åka hem. Hem.
Fortfarande är jag och lillisen övertygade om att ingenting kommer att bli rätt igen förrän vi kan köpa önsta och flytta tillbaka.
När folk frågar rabblar jag och lillisen standardsvaret, jo men det känns väl bra, mycket nytt, jo mamma och pappa är glada, jo det ska nog gå bra. Men innerst inne orkar jag inte vara vettig och förstående längre, innerst inne är jag förbannad på mamma och pappa för att de gör så här mot oss. Jag är förbannad för att mina föräldrar när jag står på tröskeln att flyga ut ur boet inte kan hålla ihop ända fram. Jag är förbannad för att de gör mig till skilsmässobarn vid sjutton och ett halvt års ålder, för att allt numera är en enda jävla balansgång mellan två parter, jag är förbannad för att helger, jular och födelsedagar ska delas upp i två, jag är förbannad för att de tvingar oss lämna vårt hem, jag är förbannad för att de försöker få det att låta som om det här är det bästa som har hänt oss när det är så självklart att de är det värsta.
Jag vet att de inte var lyckliga ihop längre, att man inte kan bo ihop för barnens skull, bla bla bla, men i all min barnslighet ser jag allt jag har förlorat och det räcker för att fortsätta vara förbannad.
Jag har inte längre någon familj. Den upplöstes ungefär när vi satte nyckeln i låset för sista gången och numera är den innersta kärnan bortryckt, numera har jag en mamma, en pappa och en Harald utan att riktigt veta vem som hör till vad, vem som ska vara vart, eller om jag ens har någonstans att höra till längre.
Jag glömmer aldrig den sista dagen, att bara sitta i mitt rum under snedtaket som trots att det var kalt och tomt och luktade av Cilit Bangs rengöringspolish alltid kommer att vara mer hemma än de nya husen. Allt som har hänt under det där snedtaket, alla känslor, minnen, hela jag finns ju där under och jag grät av ilska när jag vred om nyckeln för sista gången, åkte genom allén för sista gången, bytte ut hemnyckeln mot nyckeln till huset i bålsta och bytte ut numret i telefonboken från "Hem" till "Mamma hem".
Och nu har det gått nästan två månader och nej, jag vänjer mig inte.
Fortfarande längtar jag hem varenda kväll, fortfarande saknar jag den del av mig som är kvar på önsta, fortfarande är jag en gäst överallt och fortfarande känner jag mig som en växt man ryckt upp med rötterna och lite slarvigt försökt plantera på totalt fel ställe, och som sakta men säkert blir svagare och dör.
fy va sorligt tovish :*(
Hjälp! Vet inte riktigt vad jag ska skriva här som kommentar! Bara det att jag som läsare verkilgen känner dina känslor. Det är ju hemskt. Det är lätt för någon som inte varit med om samma sak som du att säga, "Det ordnar sig". För det är inte alltid som det gör det! Men jag är glad för din skull att du ändå snart blir 18 år. Du hade kunnat vara 15 när detta hände. Det hade då varit lite lång tid kvar tills att ens fundera på eget. Men det är kanske inte långt borta för dig nu! Försök att hålla ut så mycket du kan! Det är väl det enda råd jag kan ge dig. Jag ska inte sitta o säga att det kommer bli bättre. Jag förstår nu att det verkligen inte kommer bli det för dig och dina känslor om det nya huset. Men kom alltid ihåg! Glöm bara inte bort att vara Tove, all the way! Det är Tove som är min bästa kompis och det är henne jag vill ha kvar i mitt liv så länge jag kan! Och glöm inte att jag finns här! Vad det än gäller!!!!! Don´t you forget that!
<33
Tove, livet är inte lätt. Jag vet inte vad jag ska säga, har aldrig vart med om en flytt så sent.
Men det enda man kan göra är att kämpa, även fast det är svårt ibland. Take care :)
Kram.
kom på att " Tove,livet är inte lätt" lät lite negativt så jag skriver istället " Tove, du vet hur man kämpar, och det ä precis det du ska göra".