a trip down under

Idag är det två veckor sen jag flög över sundet för en kort helgvisit i landetdärdepratarsåkonstigt.
Två veckor sen världens bästa helg nånsin.
Jag skulle kunna skriva om hur underbart och rätt det var att vandra genom kastrup igen. Jag skulle kunna berätta om hur skönt det var att bara prata av sig på mr filosof halva natten, om hur totalt bäst det var att äntligen träffa alla igen, Nat, Kinky, tvillingarna, Julie, älskade favvo-trine, om hur läskigt det var att vandra en timme inne i kbh på jakt efter rätt lägenhet klockan fyra på morgonen efter festen, om lättnaden när jag äntligen hittade rätt och släpade mig alla trappor upp och hörde filosofens "hejsan hejsan!". 
Jag skulle kunna skriva om dagen efter, promenaden på hundra mil som borstade bort all spår av gammal fest.
Jag skulle kunna skriva om hur det var att återvända till rugtoften, lättnaden och glädjen när Lukas kände igen mig direkt och var lika söt som vanligt, lukten som för ett stackars vilset barn som saknar ett hem skar i hjärtat, trappan, mitt namn som fortfarande stod på dörren till mitt rum, och jag gick in och visst, det var lite saker i hyllorna men annars såg det ut precis som mitt rum och faktiskt, det var som att komma hem. Hem.
Men risken är stor att jag skulle bli sentimental, så det får räcka så.
Två dagar går alldeles för äckligt fort och nu när lyckoruset från Danmark börjar lägga sig så saknar jag mer än någonsin. Lyssnar på nephew och dricker teet som jag fick med av Pernille, men det smakar inte riktigt samma sak här.

Jag skrev; Söndagen den 4 Juni 2006

"Det är snart mindre än 2 månader och jag kan knappt fatta det. Jag vill att det ska vara nu.
Jag vill bort härifrån för alltid och jag börjar redan nu få ångest för att jag ska tillbaka om ett år. Tänk hur hemskt måste jag inte må då, när jag verkligen hör hemma där. Men jag ska ju bara hem ett år, sen kan jag flytta till landetdärdepratarsåkonstigt för alltid och aldrig komma tillbaka igen. Då behöver jag verkligen aldrig komma tillbaka, för då bestämmer ingen utom jag själv."

Det känns som om det var en evighet sen jag skrev det där, och ändå känner jag samma sak idag. Studenten ska tas, och sen är jag fri att äntligen göra vad jag vill och alltid har velat.
Danmark är det enda jag gjort utan att ha blivit påverkad av vänner, familj eller annat. Allt annat jag gjort, sökt gymnasium, tränat, valt vissa språk eller elevens val i skolan, har jag valt efter att ha blivit påverkad av andra.
Men det här är något som jag verkligen vill. Ingen kom med en idé om att jag skulle till danmark i ett år, bara idén och kraften att uppfylla det kom någonstans inifrån mig själv och det är just därför jag aldrig någonsin ger upp det.

Och jag minns lördagen, att bara vandra ensam, jag hittade ingenstans men vad gjorde det? Jag vandrade längs gatorna i timmar, precis som winnerbäck i "över gränsen" och på något sätt hamnade jag vid universitetet som var åt totalt fel håll, men det var sol och blåst och danska och jag kände att här skulle jag kunna bo. Här skulle jag kunna vara hemma. Jag försöker förstå varför, varför just Danmark, vad det är som gör det så speciellt när jag har världens bästa vänner här hemma i Sverige också. Jag har Emma, Babsen, mina älskade tre puckon, Lillisen, släkten, och allt det är jag beredd att ge upp för att flytta till ett land där de pratar med gröt i halsen?
Men jag slutar att försöka, för det går inte att beskriva tryggheten, hur förvirringen och hopplösheten bara lämnar en, känslan av att allt bara är rätt.
Jag har ju egentligen alltid vetat att det är där jag ska vara.