tack.
Följande inlägg riktar sig som ett tack till du som gjorde min annars genomjävliga dag lite lättare, en klapp på axeln till er som också hjälper andra att klara av vardagen, och en spark i baken till alla er som skulle kunna göra det. För nu vet jag att det räcker med så lite, för att göra så mycket.
Jag kände hennes blick syna mig uppifrån och ned när jag klev på tåget den där tisdagen. Kunde se inom mig hur jag såg ut, kläderna var genomblöta och håret droppade efter över två timmars hysteriskt irrande runt omkring i sollentuna. Ögonen rödgråtna, fötterna värkande, händerna skakande av köld och av hopplöshet.
I över två timmar hade jag låtit fötterna leda mig fram tills jag inte hade någon aning om vart jag var, regnet tilltog för varje sekund tills det var som att stå rakt under en dusch, mobilen var smärtsamt tyst och skavsåren skar för varje steg.
När jag till slut var tvungen att stanna upp min vansinnesjakt på lugnet för att jag aldrig fick tag på det, tvungen att hala tillbaka förnuftet, att försöka ta reda på vart jag egentligen hade tagit mig, sved sveket och rädslan för mig själv värre än någonsin. Total värdelöshet fyllde mig när jag letade upp en busshållplats och kunde inte uppbåda ork att bry mig om folks reaktioner på det förbjudna saltvattnet.
Det är inte helt tillåtet att visa sig ledsen öppet. Tårar och hulkningar gör folk rädda, osäkra, obehagliga till mods och helst ska ytan vara opersonlig och känslor översminkade.
Men ibland kommer man till en gräns när ogillande blickar och bortvända huvuden inte påverkar en att snörvla klart och torka kinderna med baksidan av handen. För att man helt enkelt inte orkar bry sig.
Men hennes blick var inte dömande, där fanns medlidande och när saltvattnet återigen rann över strax efter Barkarby station räckte denna främmande kvinna mig tyst en pappersnäsduk. En liten gest, en svag livlina.
Och när hon går av vid nästa ger hon mig resten av paketet och en halvfull ask läkerol. "Någonting att ha när man sitter och tänker", säger hon snällt och reser sig och jag lyckas faktiskt uppbåda ett leende, om än svagt.
Och precis när hon går förbi mig ler hon igen och jag känner att det är nog okej att vara ledsen ändå, och hon säger att "efter regn kommer solsken". Om hon menar mina tårar, spöregnet utanför fönstret eller båda två vet jag inte men jag nickar ändå.
Och när tåget börjar rulla igen mot Bålsta ser himlen faktiskt lite ljusare ut.