a trip down under

Så var äntligen den alldeles för långa väntan slut och Lars Winnerbäck släppte sitt nya album! Och trogen beundrare som jag är så damp naturligtvis den förbeställda skivan ner i postlådan och jag slet upp plasten med hjärtat i halsen och ägnade de närmaste dagarna åt att spela den nonstop på repeat tills tonerna började nötas in och texterna började komma inifrån mig själv.
Inför varje Winnerbäckskiva är jag alltid så nervös. Tänk om jag inte gillar den? Tänk om jag inte berörs av texterna, tänk om jag inte känner igen mig, tänk om jag inte kan hålla fast vid att Winnerbäck inte har gjort en enda dålig låt?
Och första gången jag bläddrar igenom låtarna finns oron kvar, den finns kvar andra, tredje och fjärde gången också, men hemligheten är att inte ge upp och söka sig till lättsmält popmusik, hemligheten är att hänga kvar, för vet ni vad, den femte gången är det riktigt bra, sjätte gången börjar man känna igen Winnerbäck, sjunde gången är man fast och vid åttonde genomlyssningen har han återtagit tronen som den ende. 
Och nu är det daugava under alla dygnets vakna timmar och det är så välkänt, så tryggt, så jag. 
Jag fattar inte hur jag kunde tvivla.  Det kan ju inte bli bättre än så här.

"..jag har saknat ditt skratt
jag har saknat ditt hår
jag har saknat att ringa ibland
och berätta om hur det går

det har tidvis gått bra
tidvis har skakandet lagt sig
ibland har jag vaknat på morgon
och gjort det jag ska

men jag har saknat din hand
har saknat din röst
ensamma dar har jag saknat ditt huvud
mot mitt bröst.."