a trip down under

Jag är jätteintresserad av språk. Det är jag faktiskt. Jag är beroende av att läsa, och ännu mer beroende av att skriva. Jag tycker att det är roligt att diskutera och intressant att tolka ord och språk och dialekter.
Och ändå hatar jag svenskalektionerna. Verkligen hatar. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att mina tre puckon läste svenska b förra året vilket betyder att jag måste läsa kursen ensam med någon mediatvåa och sitta och jobba i grupp med jag inte känner och som inte är som jag. Kanske för att nivån dessa mediatvåor hålls på att förklara kursmålen i en halv lektion, därför "de är ju så svåra att förstå". Kanske för att det vimlar av dunjackor och klubbor och nedlåtande blickar. Kanske för att jag är ett uppblåst ego som tycker att jag är för bra för att skriva inledningar och förklara vad ordet "insikt" betyder.
Något är det ju. Något är det som får mig att sjunka in i skärmen här längst bak och om och om igen konstatera; jag hatar verkligen det här.
Något är det ju som framkallar den där klumpen i magen varje onsdag och måndagskväll, något är det ju som får mig att vilja gråta när jag vaknar på tisdagen och torsdagen.
Något är det som får mig att förbanna mig själv när jag tänker på att jag absolut inte har lärt mig ett enda jota under den här terminen. Vad fan gör jag här? Jag sitter ju bara av tiden. Varför i hela helsiket tentade jag inte av den här jävla plågan när jag var i danmark?
Som vi alla vet - är huvudet dumt får hela skiten lida. Senare.