Älskad.
Det är lätt att glömma bort hur omtyckt man faktiskt är, och hur tacksam man borde vara för att man har så många underbara människor omkring en. Jag tänker som bekant alldeles, alldeles för mycket. Åh, om den och den bara kunde höra av sig, åh om den och den ändå tyckte om mig lika mycket som jag tycker om den, och det är winnerbäck och "jag antar att du vet, ensamhet.. det är det enda vi har kvar" i huvudet när ensamheten verkar vara större än någonsin.
Det ändras ofta på en sekund, en gammal vän hör av sig, något oväntat händer eller lillebror kommer med en kopp te mitt i all läxhysteri.
Och nu ändrades det genom en insikt på själva 18-årsdagen.
Man tänker inte på hur många nära och kära man har förrän de samlas i en trea och fäller fram klappstolar och pesenterar sig för varandra och barnen klänger vid benen och toaletten är ständigt upptagen och portklockan ringer stup i kvarten och sen är det självaklart någon hostANNIKAhost som propsar på att det ska sjungas och alla samlas och man sitter där och tittar upp på alla dessa människor. Alla dessa människor som kommit dit för min skull. Som tycker att jag är värd att firas. Som tycker att jag är tillräckligt viktig för att stuva in ungar och presenter i bilen och leta parkering. Och jag känner att jag är faktiskt älskad, ändå.
Tack till alla som kom och firade mig på min födelsedag, tack till alla som ringde eller skickade sms eller mejl, speciellt tack till Manda och Becka som kom som änglar och hjälpte till att slava köket, och speciellt megadundertack till mig själv för att jag orkade gå upp i svinottan och klara teoriprovet! YES!
Det ändras ofta på en sekund, en gammal vän hör av sig, något oväntat händer eller lillebror kommer med en kopp te mitt i all läxhysteri.
Och nu ändrades det genom en insikt på själva 18-årsdagen.
Man tänker inte på hur många nära och kära man har förrän de samlas i en trea och fäller fram klappstolar och pesenterar sig för varandra och barnen klänger vid benen och toaletten är ständigt upptagen och portklockan ringer stup i kvarten och sen är det självaklart någon hostANNIKAhost som propsar på att det ska sjungas och alla samlas och man sitter där och tittar upp på alla dessa människor. Alla dessa människor som kommit dit för min skull. Som tycker att jag är värd att firas. Som tycker att jag är tillräckligt viktig för att stuva in ungar och presenter i bilen och leta parkering. Och jag känner att jag är faktiskt älskad, ändå.
Tack till alla som kom och firade mig på min födelsedag, tack till alla som ringde eller skickade sms eller mejl, speciellt tack till Manda och Becka som kom som änglar och hjälpte till att slava köket, och speciellt megadundertack till mig själv för att jag orkade gå upp i svinottan och klara teoriprovet! YES!
Kommentarer
Trackback