a trip down under

Igår kväll mådde jag om möjligt ännu sämre efter att ha legat och yrat halvt medvetslös hela dagen. Tempen visade 39 graders feber och Pernille tog sitt ansvar som husmor och sjuksköterska och tog mig till läkaren. Och tacka gud för det.

Jag har aldrig varit på sjukhus förutom bokad tid för kontroll eller någon spruta som ska tas. Jag minns när Harald var liten och hade astma och krupp och mamma och pappa satt med honom halva natten och väntade på akuten. Nu åkte vi in till frederikssund klockan åtta på kvällen, fick vänta en halvtimme, och sen fick vi komma in. Inte ett ord om att jag var svensk eller inte hade bokat tid. Det kändes nästan välsingnande lätt och var precis vad jag kunde klara av i det tillståndet.
Läkaren lyssnade på min hosta och på mina pipande lungor som liksom väste och rosslade när jag försökte andas djupa andetag.
Diagnosen blev lunginflammation, astma och influensa. För varför nöjas med en när man kan få alla på en gång, menar jag?

Lunginflammation är ju sånt som man får i sagorna, inte på riktigt!
Och astma? Harald fick våran del, inte jag! Jag har aldrig haft och ska heller inte ha astma!
I och för sig förklarar det kanske att jag överhuvudtaget inte kan få luft när jag ligger på sidan. Det är rätt obehagligt att vakna av att allt bara är ett enda rosslande och man inte kan andas.

I alla fall fick jag massa piller och astmamedicin att andas in, och Pernille köpte glass.
Så nu ligger jag här och skäms inte ens över att tycka synd om mig själv.
Jag börjar förstå att folk i gamla tider dog av det här. Jag tror aldrig jag har mått så här dåligt i hela mitt liv.