Anna
Anna är en av mina allra bästa kompisar. Jag har skrivit rätt mycket om henne här på bloggen, men hon har ännu inte fått något eget inlägg. Och eftersom hon förtjänar det, och råkar fylla myndig precis just idag så tänkte jag skriva ett par rader om hon som är mer lik mig än någon annan och gör skolan värd att gå i.
Jag lärde känna Anna när vi började ettan på gymnasiet. Inte för att jag direkt varit orolig för att endast umgås med Vanja och Terra, dom är ju guds gåvor och allt det där, men jag kan inte sticka under stol med att jag utan Anna hade saknat någon att vara lite seriös med ibland. Och så plötsligt stod hon bara där, som en skänk från ovan, och frågade om platsen bredvid Vanja var ledig. Det var den såklart. Och i den sekunden trädde hon även in i vår lilla tripplet som plötsligt blev en kvartett. Världens bästa kvartett dessutom.
Det känns som att jag har känt Anna mycket längre än bara ett och ett halvt år. Det kanske är för att det hände så mycket förra året som har med henne att göra. Jag minns alla timmar vi snackade på worldclass, tills personalen började städa och kasta menande blickar. Jag minns alla gånger vi diskuterade de mest underliga sakerna i skolan och ritade upp kartor över hur våra hus var möblerade, och Andreas kom förbi och blev så nyfiken att han var tvungen att fråga vad vi höll med. Jag minns när vi skulle skolka från kemin eller temat, och gömde oss bakom dörrar för att lärarna inte skulle se oss. Jag minns när vi sprang ikapp i korridoren utan att tänka på alla som satt innanför glasfönstrena och undrade om vi verkligen var helt friska. Jag minns när vi närmast ramlade ut från lärarnas rum och knappt kunde hålla balansen, dels på grund av asgarv, dels på grund av de tre ton tunga och klumpiga datorväskorna. Jag minns alla lektioner när vi satt djupt nersjunkna i datorerna och endast vaknade till när den andra stötte en armbåge i sidan på en och man lite förvirrat inser att läraren har frågat en fråga och man inte har uppfattat en bokstav av den.
Anna var faktiskt just den som jag alltid hade saknat, precis som hon skrev om mig när jag flyttade.
Den bloggen grinade jag faktiskt åt, för att den var så fin, för att det stämde så på pricken, för att jag känner exakt likadant, och för att jag helt enkelt hade flyttat hundra mil hemifrån och grinade över allt.
På många sätt är vi så otroligt lika, vi ser dunderseriösa ut på utsidan, men innerst inne vill vi båda helst slippa undan med att göra så lite som möjligt. Vi har samma humor och det räcker med så lite för att den andra ska förstå exakt vad man menar. Det var liksom givet att det var vi bredvid varandra på lektionerna, halvmobbandes mot Terra och Vanja, vi på nutidskrysset, tog hem årets seger över alla andra halvointresserade i klassen.
Samtidigt finns det så mycket som är totala motsatsen, jag tränar, hon går i kyrkan, jag är lantis, hon är statsbrud, hon är hypersocialaktiv, jag är hemmasittare. Men kanske behövs lite olikheter för att man inte ska tröttna totalt, jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig kommer tröttna på Anna.
Hon är en av de största anledningarna till att jag ser så mycket fram emot att flytta hem igen och tillbringa ännu ett år i skrattets tecken på kunskapsgymnasiet i kista.
Jag minns att det första jag tänkte på när jag såg Anna var, "Åh gud vad skönt, hon har också tandställning." Efter handen har jag dock blivit tacksam för rätt mycket mer när det gäller henne.
Med det här inlägget vill jag mest säga tack för allt som hörde förra året till, och för att du fortsätter att förgylla mitt liv med garv åt alla möjliga konstiga saker även nu när jag gett mig iväg till landet där de pratar så konstigt.
..och du.. Grattis på födelsedagen!
Jag lärde känna Anna när vi började ettan på gymnasiet. Inte för att jag direkt varit orolig för att endast umgås med Vanja och Terra, dom är ju guds gåvor och allt det där, men jag kan inte sticka under stol med att jag utan Anna hade saknat någon att vara lite seriös med ibland. Och så plötsligt stod hon bara där, som en skänk från ovan, och frågade om platsen bredvid Vanja var ledig. Det var den såklart. Och i den sekunden trädde hon även in i vår lilla tripplet som plötsligt blev en kvartett. Världens bästa kvartett dessutom.
Det känns som att jag har känt Anna mycket längre än bara ett och ett halvt år. Det kanske är för att det hände så mycket förra året som har med henne att göra. Jag minns alla timmar vi snackade på worldclass, tills personalen började städa och kasta menande blickar. Jag minns alla gånger vi diskuterade de mest underliga sakerna i skolan och ritade upp kartor över hur våra hus var möblerade, och Andreas kom förbi och blev så nyfiken att han var tvungen att fråga vad vi höll med. Jag minns när vi skulle skolka från kemin eller temat, och gömde oss bakom dörrar för att lärarna inte skulle se oss. Jag minns när vi sprang ikapp i korridoren utan att tänka på alla som satt innanför glasfönstrena och undrade om vi verkligen var helt friska. Jag minns när vi närmast ramlade ut från lärarnas rum och knappt kunde hålla balansen, dels på grund av asgarv, dels på grund av de tre ton tunga och klumpiga datorväskorna. Jag minns alla lektioner när vi satt djupt nersjunkna i datorerna och endast vaknade till när den andra stötte en armbåge i sidan på en och man lite förvirrat inser att läraren har frågat en fråga och man inte har uppfattat en bokstav av den.
Anna var faktiskt just den som jag alltid hade saknat, precis som hon skrev om mig när jag flyttade.
Den bloggen grinade jag faktiskt åt, för att den var så fin, för att det stämde så på pricken, för att jag känner exakt likadant, och för att jag helt enkelt hade flyttat hundra mil hemifrån och grinade över allt.
På många sätt är vi så otroligt lika, vi ser dunderseriösa ut på utsidan, men innerst inne vill vi båda helst slippa undan med att göra så lite som möjligt. Vi har samma humor och det räcker med så lite för att den andra ska förstå exakt vad man menar. Det var liksom givet att det var vi bredvid varandra på lektionerna, halvmobbandes mot Terra och Vanja, vi på nutidskrysset, tog hem årets seger över alla andra halvointresserade i klassen.
Samtidigt finns det så mycket som är totala motsatsen, jag tränar, hon går i kyrkan, jag är lantis, hon är statsbrud, hon är hypersocialaktiv, jag är hemmasittare. Men kanske behövs lite olikheter för att man inte ska tröttna totalt, jag vet inte. Men jag vet att jag aldrig kommer tröttna på Anna.
Hon är en av de största anledningarna till att jag ser så mycket fram emot att flytta hem igen och tillbringa ännu ett år i skrattets tecken på kunskapsgymnasiet i kista.
Jag minns att det första jag tänkte på när jag såg Anna var, "Åh gud vad skönt, hon har också tandställning." Efter handen har jag dock blivit tacksam för rätt mycket mer när det gäller henne.
Med det här inlägget vill jag mest säga tack för allt som hörde förra året till, och för att du fortsätter att förgylla mitt liv med garv åt alla möjliga konstiga saker även nu när jag gett mig iväg till landet där de pratar så konstigt.
..och du.. Grattis på födelsedagen!
Kommentarer
Postat av: Anna
Ååhh va gullig du är tove!! va glad jag blir!tack vännen!
puss!
Postat av: Josef
en skänk från ovan?
menar du möbeln eller gåvan?
jag tycker det är oklart,.
Trackback