Vecka 4
Så var vecka 4 slut och tiden har aldrig gått så här fort. Det är faktiskt läskigt. Om mindre än två veckor far vi till Österrike.
Det har egentligen inte hänt så mycket den här veckan utöver det vanliga. Jo, jag har faktiskt fått väldigt lätt att gå upp på mornarna! Ja, det är sant! Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som vaknar fem minuter innan klockan ringer och glatt skuttar ur sängen och frågar sig själv vad den här dagen kommer att bjuda på. Och trots att jag inte är där än så är jag i alla fall på väg. Det är rätt mysigt att gå ut till bussen och klaga på iskylan med Monica, se solen gå upp om man har sovmorgon till nio, annars möta Sofie på bussen och återigen bli förundrad över hennes konstighet. Men hon är en rar flicka hon, all underlighet till trots.
I fredags var det ju FGGP och igår var det julbord för klassen hemma hos Christina. Det var trevligt och Trine och jag blev spöade på biljard. Det var förstås lite mindre kul.
Annars har jag hittat fram till min kusin Marcus resedagbok. Han är och backpackar i sydostasien i ett halvår. Jag är impad av att han vågar och kan knappt bärga mig tills det är min tur att fara ut i vida världen och leva livet!
Idag ringde Trine mig klockan nio på morgonen och visste inte hur hon hade kommit hem. Det kunde jag såklart berätta för henne, ansvarsfull som jag är. Det är i och för sig Trine också, men minus ansvars.
Hon uppmanade mig att fara till frederikssund och det gjorde jag. Vi gav oss ut i storm och slask-vädret och kämpade oss till McDonalds där vi satt i två timmar och snackade om allt och inget. Sen gick vi tillbaka hem till Trine och hon klagade konstant på skitvädret och på att hon glömt sin jacka på festen igår så att hon nu fick gå med endast en väst i regnet.
Vi tog oss i alla fall hem till Rikke och där låg redan två andra och sov mitt på ljusa dagen. Vi kollade på film och bara slöade tills deras mamma kom och körde upp dem vid fyratiden. Då tog jag också bussen hem.
Det var en väldigt trevlig och skön dag. Som avslutning på denna vecka 4 2007.
Veckans bästa: Snön var en trevlig överraskning även fast den helt är borta nu. Garvet med Julie på engelskan åt hennes minst sagt urusla stavning tar priset. Det påminner mig om tiderna med Vanja och Terra, när livet bara var ett enda garv. Jag älskar att skratta helt enkelt. Livets bästa sida.
Veckans sämsta: Är less på att ha ett skitschema med tidiga mornar, sena eftermiddagar och en massa jobbiga håltimmar. Är less på att både gå hemifrån och komma hem när det är mörkt och inte hinna med någonting annat på dagen. Är allra mest less på att höra Stines "IDAG SLUTAR MAN KVART I ETT DÅ!", och se tyskarnas och franskarnas uppenbara glädje när de hånflinande drar på sig jackorna och retsamt vinkar hejdå och beger sig hemåt ett par timmar tidigare än oss. Varför i hela friden mår folk så mycket bättre av att andra har det dåligt?
Veckans jobbiga: Andningsbesvär hela tiden nuförtiden. Kan inte andas ordentligt för trycket över bröstet och lungorna känns för stora och alldeles svaga. Det är jobbigt. Och gör satans ont.
Veckans lektion: Genomgången av trivselundersökningen med rektorn. Min klass är knäpp men rakt på sak och rektorn är en cool prick. Det var en timme av garv från min sida.
Veckans längtan: Har flummat med Emma en hel del och det får mig alltid att längta till jobbet, när vardagen består av sånt obetydligt trams och fantasier om det mest absurda. Älska älska det.
Veckans citat:
"Jag har kanske inte så bra erfarenheter av elevråd från folkeskolan, det enda elevrådet där uträttade under min tid på skolan var..ja, det var ingenting."
Veckans låt: Hotel California - Eagles.
Pappa, minns du sommaren 2002? Du och jag i bilen till kalmar och skåne, din första ironman, jag hejade på och var stolt som en tupp när du sprang i mål efter tio timmar och elva minuter, allt gick så lätt när vi bara var vi två, inget bråk eller diskussion, vi gjorde bara det som föll oss in. Jag fick sitta på framsätet i bilen utan konkurrens, blev bortskämd på ett sätt jag aldrig tidigare blivit, det var Hotel California på repeat om och om igen, jag lärde mig hela texten utantill, du menade att du sjöng med i huvudet. Det här är världens bästa låt någonsin tove, det är det bara, den går inte att tröttna på, det är omöjligt, sa du och jag kunde inte göra annat än att hålla med. Minns du det?
Den semestern var bland de bästa någonsin och låten hänger med.
Jag saknar den tiden. Jag saknar triathlon. Jag saknar sommar.
Men mest av allt saknar jag pappa.
Over and Out.
Det har egentligen inte hänt så mycket den här veckan utöver det vanliga. Jo, jag har faktiskt fått väldigt lätt att gå upp på mornarna! Ja, det är sant! Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sån som vaknar fem minuter innan klockan ringer och glatt skuttar ur sängen och frågar sig själv vad den här dagen kommer att bjuda på. Och trots att jag inte är där än så är jag i alla fall på väg. Det är rätt mysigt att gå ut till bussen och klaga på iskylan med Monica, se solen gå upp om man har sovmorgon till nio, annars möta Sofie på bussen och återigen bli förundrad över hennes konstighet. Men hon är en rar flicka hon, all underlighet till trots.
I fredags var det ju FGGP och igår var det julbord för klassen hemma hos Christina. Det var trevligt och Trine och jag blev spöade på biljard. Det var förstås lite mindre kul.
Annars har jag hittat fram till min kusin Marcus resedagbok. Han är och backpackar i sydostasien i ett halvår. Jag är impad av att han vågar och kan knappt bärga mig tills det är min tur att fara ut i vida världen och leva livet!
Idag ringde Trine mig klockan nio på morgonen och visste inte hur hon hade kommit hem. Det kunde jag såklart berätta för henne, ansvarsfull som jag är. Det är i och för sig Trine också, men minus ansvars.
Hon uppmanade mig att fara till frederikssund och det gjorde jag. Vi gav oss ut i storm och slask-vädret och kämpade oss till McDonalds där vi satt i två timmar och snackade om allt och inget. Sen gick vi tillbaka hem till Trine och hon klagade konstant på skitvädret och på att hon glömt sin jacka på festen igår så att hon nu fick gå med endast en väst i regnet.
Vi tog oss i alla fall hem till Rikke och där låg redan två andra och sov mitt på ljusa dagen. Vi kollade på film och bara slöade tills deras mamma kom och körde upp dem vid fyratiden. Då tog jag också bussen hem.
Det var en väldigt trevlig och skön dag. Som avslutning på denna vecka 4 2007.
Veckans bästa: Snön var en trevlig överraskning även fast den helt är borta nu. Garvet med Julie på engelskan åt hennes minst sagt urusla stavning tar priset. Det påminner mig om tiderna med Vanja och Terra, när livet bara var ett enda garv. Jag älskar att skratta helt enkelt. Livets bästa sida.
Veckans sämsta: Är less på att ha ett skitschema med tidiga mornar, sena eftermiddagar och en massa jobbiga håltimmar. Är less på att både gå hemifrån och komma hem när det är mörkt och inte hinna med någonting annat på dagen. Är allra mest less på att höra Stines "IDAG SLUTAR MAN KVART I ETT DÅ!", och se tyskarnas och franskarnas uppenbara glädje när de hånflinande drar på sig jackorna och retsamt vinkar hejdå och beger sig hemåt ett par timmar tidigare än oss. Varför i hela friden mår folk så mycket bättre av att andra har det dåligt?
Veckans jobbiga: Andningsbesvär hela tiden nuförtiden. Kan inte andas ordentligt för trycket över bröstet och lungorna känns för stora och alldeles svaga. Det är jobbigt. Och gör satans ont.
Veckans lektion: Genomgången av trivselundersökningen med rektorn. Min klass är knäpp men rakt på sak och rektorn är en cool prick. Det var en timme av garv från min sida.
Veckans längtan: Har flummat med Emma en hel del och det får mig alltid att längta till jobbet, när vardagen består av sånt obetydligt trams och fantasier om det mest absurda. Älska älska det.
Veckans citat:
"Jag har kanske inte så bra erfarenheter av elevråd från folkeskolan, det enda elevrådet där uträttade under min tid på skolan var..ja, det var ingenting."
Veckans låt: Hotel California - Eagles.
Pappa, minns du sommaren 2002? Du och jag i bilen till kalmar och skåne, din första ironman, jag hejade på och var stolt som en tupp när du sprang i mål efter tio timmar och elva minuter, allt gick så lätt när vi bara var vi två, inget bråk eller diskussion, vi gjorde bara det som föll oss in. Jag fick sitta på framsätet i bilen utan konkurrens, blev bortskämd på ett sätt jag aldrig tidigare blivit, det var Hotel California på repeat om och om igen, jag lärde mig hela texten utantill, du menade att du sjöng med i huvudet. Det här är världens bästa låt någonsin tove, det är det bara, den går inte att tröttna på, det är omöjligt, sa du och jag kunde inte göra annat än att hålla med. Minns du det?
Den semestern var bland de bästa någonsin och låten hänger med.
Jag saknar den tiden. Jag saknar triathlon. Jag saknar sommar.
Men mest av allt saknar jag pappa.
Over and Out.
Kommentarer
Trackback