a trip down under

Så var ytterligare 365 dagar till ända, och vad jag jag lyckats uträtta?
Så brukade jag tänka. År efter år efter år. Alltid vara så satans missnöjd. Alltid undra vad som gick snett, varför jag aldrig lyckades, varför jag aldrig kom på vem jag egentligen var. Varför det kändes som om livet inte passade mig, varför jag aldrig kunde fatta vart min plats var, varför jag aldrig blev någon.
Men inte i år. 2006 vände något och på något sätt är det som att jag aldrig blir samma person igen, samtidigt som jag äntligen kan acceptera vem jag är och alltid har varit.


Året 2006 blev det bästa på många sätt och jag tänkte dra en liten resumé.

Januari var väl ingen toppenmånad direkt. Den var kall och mörk och trots att jag levde för att åka skidor så ofta jag hann med så var jag rätt förvirrad, undrade vad jag egentligen höll på med och vart jag skulle.
Februari var ungefär likadant. Jag fattade inte vad livet egentligen spelade för roll, jag hade allt men ändå inget, och blev less av att jämt gå och längta någon annanstans.
I slutet av februari/början av mars åkte vi till gran canaria. Det brukar vara årets höjdpunkt och det var kul även i år, trots att det inte alls var lika kul som vanligt. Jag och R kände oss utstötta av F och J som svärmade för en brett leende tennistränare. Jag hatade att inte komma undan och få vara ifred och blev så less på allt skitsnack att jag till slut övervägde att stänga in mig i resväskan, som faktiskt var det enda i vår lägenhet som gick att låsa.
Mars löpte på fram till den 16:e då mitt liv fick en helt annan riktning. Genom Knäppheten Mondi herself fick jag hipp som happ någonstans att bo i danmark och så lycklig som jag var den kvällen har jag aldrig blivit och kommer nog heller aldrig att bli igen. Den kvällen tog mitt liv den första vändningen och jag svävade på moln i flera veckor och när jag kände mig nere behövde jag bara tänka på danmark för att allt skulle se lite ljusare ut.
I April hände egentligen ingenting. Bodde hemma hos Terra i stort sett hela påsklovet tillsammans med Sandra och Vanja och det var underbart att släppa allt och bara skratta och vara. 
Maj bestod av en slutspurt i skolan och en ig-prövning i biologi a. Jag gick inte på träningen på hur länge som helst och vi slutet av maj åkte vi ner till danmark för att hälsa på skolan. Den helgen gav mig krafter och ett rus jag levde länge på. 
Juni bestod av skolavslutning studenter och jobbet. Jag har skrivit så mycket om allt det där att det inte behövs något mer. 
Juli var extremvarm och jag var med Emma och vi fick besök av danskarna och jag började ställa in mig på att flytta, trots att lyckan någonstans här byttes ut mot oro och tvivel. 
Augusti bestod av ett enda farväl, mentalt, trots att jag inte sa något. Det var det jobbigaste jag gjort, att bereda sig på att lämna allt man känner. Den 14:e augusti lämnade jag Sverige för ett tag framöver. Mina första veckor i landet där de pratar så konstigt var fruktansvärda. Jag förstod ingenting, hittade ingenting, kände ingenting, sa ingenting och jag grät tills jag nästan blev uttorkad och sov hela tiden i ett försök att orka med livet. 
September var ungefär likadant i början, tills det vände någonstans i slutet, någonstans vid fem veckorsstrecket sen jag flyttade. Då började jag fatta deras snack långt ner i halsen och började även umgås mycket med Natalia och Julie. Det räddade.
Oktober gick så fort att jag inte minns någonting. Det var fester och garv och Trine i skolan och jag tror att jag smälte in på riktigt just då. 
November började med att jag fyllde år och Josef kom och hälsade på och det var en av de bästa födelsedagspresenter jag någonsin fått. Vi sprang en löptävling som gick asbra för honom och asdåligt för mig och ingen var förvånad över det. Sen fortsatte november i rasande fart och hipp som happ var det julmånaden.
December gick också så fort att jag knappt kan fatta att jag hann med något. Det var fester nästan varje helg och en avslutning inne i köpenhamn med ett nästan missat flyg som påföljd. Pappa och Lillisen kom och hämtade på flygplatsen och jag klippte och färgade håret och någonstans där tror jag att jag lämnade den gamla Tove bakom mig. För ett tag i alla fall.
Så blev det jul och så nyår hemma hos Terra med spel och asgarv och filmer och bilder och minnen och allt som jag saknar mest utan dem.


Årets
 
+

- Danmark, hela köret att jag tog mig hit. Jag är stolt som en tupp över att jag fixade det helt själv!
- Mondi, Stine, Lukas och den där känslan av att äntligen höra hemma nånstans.
- Helgen i åre, Sandra, Vanja, jag och Terra och garv och tp och skidåkning i skitpositionen.
- Sommarnatten hemma hos Babs med Emma, den där känslan. Lättnad. Asgarv. Så ren oslagbar lycka.
- Beskedet från danmark, glädjen i halsen, de små tjuten ur munnen, att inte kunna kontrollera sig själv, skriket av lycka ner i kudden, känslan av att det aldrig någonsin kommer gå snett igen.
- Vandringen i bergen på gran canaria med Pappa och Harald, att hoppa runt som ett litet barn på stenar och kolla på fåglar och bara släppa allt annat.
- Josef och allt som är han.
- Dagen med Anna och spioneriet och det där att allt var som vanligt trots att det var så länge sen sist.
- Helgen i Dalarna med Pers. Metning, Lordi och shopping i Mora.
- Dagarna i nyköping med älskade Eev och Winnerbäck live.
- Utflykten till hagaparken med vår lilla oslagbara kvartett. Det var Anna, Vanja, Terra och jag och oskars bullar och poesihörna och småkrypsjakt och en tidig sommar.
- Weekenden hos partyprissen per med bio, mobbing, x-box halva natten, mondi, slagsmål och den där känslan av att livet gärna får stanna precis just nu.

-

- De få smärtsamma snedstegen som återigen fick mig att tappa tron på livet, för att det alltid svek när man trodde att man skulle klara av det.
- Det totalt snölösa jullovet.
- Tandställningsskiten och all ångest som den medförde.
- Stressen att hatta fram och tillbaka mellan sverige och danmark på grund av den ovannämnda tandställningen, känslan av att inte riktigt veta vart man hör hemma.
- De första veckorna i dk.

Musik:

Lars Winnerbäck live slår allt jag någonsin varit med om.
Afasi och Filthy får väl priset som årets nykomling för att lyckats nästla sig in i min mp3 och favorituppspelningslista, trots att det absolut inte är min stil. Egentligen.

Låt:
Manus. Min sjöman..

Kompis DK:

Trine för att hon lyckas med balansgången mellan duktig och totalt oseriös bättre än någon annan. För att hon har samma humor som mig och ändå kan snacka allvar, för att hon var den jag hela tiden väntade på.
Natalia för att hon är så lätt att vara med, för att hon vågar säga vad hon tycker och för att hon är så pigg på nya saker.
Julie för att hon var den första som tog hand om mig på allvar, trots att hon inte fattade ett jota av vad jag sa. För att hon älskar tecknat och fanns där precis när jag var lite för mycket svensk i början och verkligen behövde någon precis som henne. 

Kompis Sverige:

Emma tar allt i den här kategorin. Hon har redan fått ett eget inlägg så jag ska inte babbla på så mycket om henne, men hon är också en sån som man tackar sin lyckliga stjärna för att man fått träffa, och håller fast i livet ut.

Projekt:

Projektet till Göran slår ju det mesta. Annars är jag nästan klar med mitt egna lilla projekt. Om det någonsin blir till en riktig bok är ju tveksamt men ändå roligt att känna att man gjort något.

Fras:
Hvad sker der! Slår allt.

Bästa val:
Om det så var ödet som förde mig till frederikssund gymnasium klass 2b, eller bara att jag undermedvetet gjorde mitt livs bästa val vet jag inte. Och behöver egentligen inte veta heller.

Sämsta val:
Tränar fortfarande alldeles för lite. Släpper för lätt.

---

När ljudet av smällar, klirrande glas och lyckönskningar om ett gott nytt år blandades och den nattsvarta himlen lystes upp av färggranna raketer slog sig lyckan ner i mig och värmde lika varmt som skenet från den stora brasan. Och samtidigt som Terra tjöt förtvivlat över att hon råkat ha sönder ett av hennes föräldrars champagneglas tänkte jag att jag aldrig i mitt sjuttonåriga liv haft ett bättre år. Att jag aldrig varit så lycklig, som precis just nu.