St Johann
Hur underbart får livet vara?
Vi har varit på semester en vecka i St Johann i Österrike. Partyprissen är ju på äventyr där tills vidare och vi fick förmånen att bo i hans jättefina IKEA-inspirerade lägenhet.
Varje gång någon nämnde IKEA sträckte jag upp händerna i luften som en guldmedaljör som tackar publiken, och prisade Sverige högt. Det är liksom min uppgift.
Ibland spelar ingenting någon roll, förutom att man lever och bara har det bra.
Det spelar ingen roll att man sover på madrasser på golvet, att man har en trotsårig treåring med sig som tar ordet "mat" som en tecken på trots och gallskrik, att vädret inte är det bästa, att man ramlar på snowboard och stukar handleden.
Sånt flimrar bort totalt när man väcks av dansk hurtig morgonsång eller en vattendroppe i ansiktet, när Lukas vill bygga pussel och lägger armarna runt en och kramar så hårt han kan, när solen glimtar igenom på vissa ställen och värmer rakt in i hjärtat och förvandlar allt till ett vinterparadis, när man får till den där riktiga känslan på brädan och allt bara funkar och man svänger flera gånger på raken utan att ens vara i närheten att ramla och partyprissen ser ens framgång och skriker YES högt över hela backen och man bara hoppar av stolthet.
Jag vill inte säga att jag är en speciellt framgångsrik snowboardåkare, inte än. Men framåt går det. Det började på barnbacken med Per som ju som känt utrustats med tålamod som en ängel. Han, som är mastern själv på bräda och kastar sig ut på offpist och sicksackar bland granar och trästubbar, sprang bredvid och höll mig i händerna och gav mig precis lagom mycket att tänka på samtidigt. Och till slut satt det, i alla fall ibland. Trots att jag knappt sovit av den allmäna mörbultningen i hela kroppen, de krossade knäskålarna, den svullna handleden och bakdelen som minst sagt tagit emot ett par smällar för mycket, så lossnade det stundvis och för dom som inte sett mig ramla femtio gånger på en backe och inte ens vara nära att kunna svänga var det säkert inget speciellt. Men för mig och Per var det seger och han blev nästan lika glad som jag. Bättre lärare kan man inte önska sig.
Och jag ska lära mig, jag bara ska, kosta vad det kosta vill. Ger upp är något jag aldrig gör.
Monica och jag bestämde oss för att komma tillbaka, ungefär när vi stod där med andan i halsen och rödflammiga kinder, och avlöste varandras utbristande av hur mycket vi älskade skidor.
Det var så härligt och det kändes som om hela livet kom tillbaka från all skolstress.
Att störta nerför backarna och tänka att det här går alldeles för fort, ramlar jag nu så bryter jag nacken, men självklart ramlar man inte, självklart kommer man först ner till liften och står och pustar ut med andan glömd på toppen av backen och krampande lår och solen i ögonen. Turbo-tove kallade dom mig visst till sist tyckte jag mig höra.
Att sitta i liften med mondi/knäppheten/krølle, och mobba och garva och dingla med benen och bara insupa naturen, backarna, den gnistrande snön, allt.
Och det eviga slagsmålet, armbågen i sidan, knuffen när man precis har vikten på fel ben, snön i ansiktet, gliringarna, mobbningen, att bli överfallen med kramar och rufs i håret när man är som allra mest yrvaken och inte kan värja sig.
Det var lite som en danskvecka, folket, stämningen, barnsligheten, problemfriheten.
Sista dagen, asgarv åt ingenting, hur man helt plötsligt inser vad som är rätt, minnen, interna skämt, ännu mer snö i ansiktet, härmad dansk variant av svenska, hotelser om en hämd som aldrig kommer. Vi stod där i liftkön och det var sol i ögonen och perfekt snö och turbo-tove och stört-stine och partyprissen envisades med att knäppa loss mina skidor och med spelad förmanande ton säga åt mig att jag ska lägga av med att åka in de andra stackars människorna i liftkön, samtidigt som han knuffade mig framåt så att mina slutkörda ben tappade balansen för hundrade gången.
Det är bara så, ibland spelar ingenting någon roll.
Vissa kommentarer om svenskar och orange morotshår kan man ta så lätt, nästan som om det vore en komplimang.
Den man trackar älskar man, sa partyprissen, och vi är ju på dig bara för att vi älskar dig tove.
Och det var solstolar med utsikt över backen och bergen, varm choklad, solen i ansiktet, den där stämningen som inte går att beskriva, och känslan av att tiden helst får stanna precis just nu.
Vi har varit på semester en vecka i St Johann i Österrike. Partyprissen är ju på äventyr där tills vidare och vi fick förmånen att bo i hans jättefina IKEA-inspirerade lägenhet.
Varje gång någon nämnde IKEA sträckte jag upp händerna i luften som en guldmedaljör som tackar publiken, och prisade Sverige högt. Det är liksom min uppgift.
Ibland spelar ingenting någon roll, förutom att man lever och bara har det bra.
Det spelar ingen roll att man sover på madrasser på golvet, att man har en trotsårig treåring med sig som tar ordet "mat" som en tecken på trots och gallskrik, att vädret inte är det bästa, att man ramlar på snowboard och stukar handleden.
Sånt flimrar bort totalt när man väcks av dansk hurtig morgonsång eller en vattendroppe i ansiktet, när Lukas vill bygga pussel och lägger armarna runt en och kramar så hårt han kan, när solen glimtar igenom på vissa ställen och värmer rakt in i hjärtat och förvandlar allt till ett vinterparadis, när man får till den där riktiga känslan på brädan och allt bara funkar och man svänger flera gånger på raken utan att ens vara i närheten att ramla och partyprissen ser ens framgång och skriker YES högt över hela backen och man bara hoppar av stolthet.
Jag vill inte säga att jag är en speciellt framgångsrik snowboardåkare, inte än. Men framåt går det. Det började på barnbacken med Per som ju som känt utrustats med tålamod som en ängel. Han, som är mastern själv på bräda och kastar sig ut på offpist och sicksackar bland granar och trästubbar, sprang bredvid och höll mig i händerna och gav mig precis lagom mycket att tänka på samtidigt. Och till slut satt det, i alla fall ibland. Trots att jag knappt sovit av den allmäna mörbultningen i hela kroppen, de krossade knäskålarna, den svullna handleden och bakdelen som minst sagt tagit emot ett par smällar för mycket, så lossnade det stundvis och för dom som inte sett mig ramla femtio gånger på en backe och inte ens vara nära att kunna svänga var det säkert inget speciellt. Men för mig och Per var det seger och han blev nästan lika glad som jag. Bättre lärare kan man inte önska sig.
Och jag ska lära mig, jag bara ska, kosta vad det kosta vill. Ger upp är något jag aldrig gör.
Monica och jag bestämde oss för att komma tillbaka, ungefär när vi stod där med andan i halsen och rödflammiga kinder, och avlöste varandras utbristande av hur mycket vi älskade skidor.
Det var så härligt och det kändes som om hela livet kom tillbaka från all skolstress.
Att störta nerför backarna och tänka att det här går alldeles för fort, ramlar jag nu så bryter jag nacken, men självklart ramlar man inte, självklart kommer man först ner till liften och står och pustar ut med andan glömd på toppen av backen och krampande lår och solen i ögonen. Turbo-tove kallade dom mig visst till sist tyckte jag mig höra.
Att sitta i liften med mondi/knäppheten/krølle, och mobba och garva och dingla med benen och bara insupa naturen, backarna, den gnistrande snön, allt.
Och det eviga slagsmålet, armbågen i sidan, knuffen när man precis har vikten på fel ben, snön i ansiktet, gliringarna, mobbningen, att bli överfallen med kramar och rufs i håret när man är som allra mest yrvaken och inte kan värja sig.
Det var lite som en danskvecka, folket, stämningen, barnsligheten, problemfriheten.
Sista dagen, asgarv åt ingenting, hur man helt plötsligt inser vad som är rätt, minnen, interna skämt, ännu mer snö i ansiktet, härmad dansk variant av svenska, hotelser om en hämd som aldrig kommer. Vi stod där i liftkön och det var sol i ögonen och perfekt snö och turbo-tove och stört-stine och partyprissen envisades med att knäppa loss mina skidor och med spelad förmanande ton säga åt mig att jag ska lägga av med att åka in de andra stackars människorna i liftkön, samtidigt som han knuffade mig framåt så att mina slutkörda ben tappade balansen för hundrade gången.
Det är bara så, ibland spelar ingenting någon roll.
Vissa kommentarer om svenskar och orange morotshår kan man ta så lätt, nästan som om det vore en komplimang.
Den man trackar älskar man, sa partyprissen, och vi är ju på dig bara för att vi älskar dig tove.
Och det var solstolar med utsikt över backen och bergen, varm choklad, solen i ansiktet, den där stämningen som inte går att beskriva, och känslan av att tiden helst får stanna precis just nu.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det låter ju HUR underbart som helst! Och vad fin du är i håret nu Tove! Iiih!
Jag är glad att du haft roligt och har haft lite annat att tänka på! Kanske blir du snart den nya Anja Pärson?
Och en sak till! Jag saknar dig!
Postat av: ohmandy
OOH vilken härlig vecka det måste ha varit (:
Trackback