a trip down under

Okej, följande inlägg kommer få er att tro att jag är komplett dum i huvudet. Det kanske jag är också.
Men jag tröttnade ganska snabbt på mitt bruna hår som egentligen inte blev så mörkt som jag ville ha det. Det höll från den 22 december till nu, vilket jag ångrar som bara tusan i skrivande stund.

Jag hade invigt Trine i min plan om att bli blondin igen och hon var pepp och sa att hon var bra på att färga hår. Perfekt, tänkte jag och när hennes körlektion blev inställd idag bestämde vi oss för att idag skulle bli dagen då jag fick tillbaka min saknade äkta hårfärg.
Men icke sa nicke. Dum som jag faktiskt är, fanns inte tanken om att det kunde bli misslyckat i mitt huvud. Det är ju bara att ha i färgen tillräckligt länge, tänkte jag naivt. Men när färgen bränt och svidit och plågat i över en timme var vi tvungna att skölja ur det och Trines min blandat av garv och förfäring sa allt.
"Det är inte mitt fel", var det första hon sa och redan då for tankarna som pingpongbollar i mitt huvud.
Jäkla skit helvete också vad ska jag göra i skolan imorgon vad ska jag göra med Österrike jag kan ju inte se ut som en komplett idiot bland folk!
För så illa var det. Det var fullständigt orange, utom min lilla utväxt av riktigt hår som var kritvit. Grattis. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta men det visste Trine.
"Jag tycker verkligen synd om dig, men jag kan inte låta bli att skratta."
Tack för den du.
Vi var helt enkelt tvungna att ta oss ner och köpa en omgång färg till och göra om processen på nytt. Jag hade luvan på hela tiden och som tur var mötte vi ingen vi kände, trots att Trine spanade som besatt.
"Där är hon från 2a, och är det inte Katrine där borta i bagaren?"
Jag väste ilsket åt henne i mungipan, vilket endast hade den motsatta effekt än vad jag hoppats på.  
Den andra gången köpte jag avfärgning, som nog var ett smart val. Resultatet den här gången blev mycket bättre än tidigare, trots att min forna hårfärg fortfarande är riktigt långt bort. Det ser inte ett spår naturligt ut, har en äcklig gul nyans och när Rikke kom hem och fick syn på mig fick hon en smärre chock. Trine hade vid det laget lurat i mig att det inte var så illa ändå, men den känslan försvann snabbt när jag såg Rikkes förfärade min och uppspärrade ögon.
Hon fick mig i alla fall på lite bättre humör när hon berättade att hon varit med om precis samma sak och att jag bara skulla bleka en gång till, fast helst gå till frisören. Hon kände någon som gjorde sånt och skulle ringa henne direkt imorgon. Lyckliga lyckliga jag.

När jag kom hem kastade jag mig upp på mitt rum och tog en mössa på. Med den är det faktiskt inte alls så illa. Bara ingen rycker av mig den imorgon i skolan kan jag nog överleva.
Dessvärre får ni inga bilder, helt på grund av egen stolthet.
Fortsättning följer..