a trip down under

Det är som att forsa fram som ett lokomotiv i hundra kilometer i timmen och inte kunna stanna. En otäck liten tanke gnager i bakhuvudet, den tar sig längre och längre fram och viskar obehagligt i mitt öra. Du klarar inte det här Tove, du har tagit dig vatten över huvudet och sure, du är jävligt bra på att simma, men det här har stigit för högt, fattar du inte det?
Och jag vill inte fatta men jag tror det börjar sjunka in. För det är geografi och svenska nationella och rättskunskap och fysik och kemi och företagsekonomi och foto och engelska och jobb och julstress och träningsångest och körkortsångest och begravning och klockringning och en saknad större och starkare än något jag tidigare känt. Och det slår mig, fan, jag klarar faktiskt inte det här.
Uppmuntringarna känns som en förbannelse och jag vill bara skrika. När huvudvärken skär genom allt och luften är för seg och lungorna vägrar sammarbeta och jag vaknar brutalt mitt i natten och tårarna inte vill sluta rinna vill jag skrika att åt helvete med att jag tidigare varit så jävla duktig, man klarar inte hur mycket som helst, vad fan vet ni om hur jag har det just nu, vad fan vet ni om hur mycket jag klarar innan allt brister?!
Det är som att se den där väggen torna upp sig och bara vänta på smällen.

Jag borde sluta negga och tycka synd om mig själv. Jag borde faktiskt vara tacksam. Tacksam över att jag hittills har bra betyg i skolan, för att jag har ett jobb, för att har klarat teoriprovet, jag borde vara tacksam över att jag fick behålla min morfar så länge som till 18 års ålder, tacksam för alla fina minnen, min stora familj och att jag har någon att sakna tillsammans med. Borde, borde, borde.
Det är bara lite mycket just nu.