Jag antar att du vet.. ensamhet, det är det enda vi har kvar.
Det går trögt på bloggfronten nu. Inte för att det spelar så stor roll. Sommaren rullar på och folk jobbar, reser, shoppar, festar och steker sig i den lilla sol vi har utan att det gör någon som helst skillnad att en liten snart artonåring sitter framför datorn och slösar bort tid.
Vi flyttar för fulla muggar och jag hatar det. Ingenting kommer någonsin göra så att det känns bra att lämna sitt hem sedan 12 år tillbaka, och det stör mig bara att folk försöker.
Veckan i skåne var skön, och jag försökte att inte tänka alltför mycket på hur mycket bättre det hade varit om vi bara hade tagit oss över sundet.
Det tjänar ingenting till att längta, jag vet att Danmark är mitt ställe, men vet också att jag är fast här i minst ett år till. Men ändå kan jag inte låta bli, jag saknar språket, jag saknar humorn, jag saknar folkets inställning, jag saknar danskveckan och alla interna sjuka skämt och jag fattar inte varför jag ska bli född på ett ställe jag inte ens vill vara på.
Det enda som går framåt just nu är övningskörandet, men otacksam och missnöjd som jag är bryr jag mig knappt. Bilkörandet slutade vara kul när jag lärde mig det och det känns inte alls lika viktigt att visa alla att jag minsann kommer ta körkort snabbt, som det gjorde innan. Jag antar att jag bara blir sporrad av att folk inte tror på mig, som om jag hela tiden ska bevisa något.
Annars går winnerbäck 24/7 och eftersom alla är bortresta eller upptagna med viktigare saker sitter jag av dagarna framför datorn och försöker att förtränga hur sorglig jag är.
Förlåt för neggot och för att jag skriver så mycket skit som absolut ingen bryr sig om.
Vi flyttar för fulla muggar och jag hatar det. Ingenting kommer någonsin göra så att det känns bra att lämna sitt hem sedan 12 år tillbaka, och det stör mig bara att folk försöker.
Veckan i skåne var skön, och jag försökte att inte tänka alltför mycket på hur mycket bättre det hade varit om vi bara hade tagit oss över sundet.
Det tjänar ingenting till att längta, jag vet att Danmark är mitt ställe, men vet också att jag är fast här i minst ett år till. Men ändå kan jag inte låta bli, jag saknar språket, jag saknar humorn, jag saknar folkets inställning, jag saknar danskveckan och alla interna sjuka skämt och jag fattar inte varför jag ska bli född på ett ställe jag inte ens vill vara på.
Det enda som går framåt just nu är övningskörandet, men otacksam och missnöjd som jag är bryr jag mig knappt. Bilkörandet slutade vara kul när jag lärde mig det och det känns inte alls lika viktigt att visa alla att jag minsann kommer ta körkort snabbt, som det gjorde innan. Jag antar att jag bara blir sporrad av att folk inte tror på mig, som om jag hela tiden ska bevisa något.
Annars går winnerbäck 24/7 och eftersom alla är bortresta eller upptagna med viktigare saker sitter jag av dagarna framför datorn och försöker att förtränga hur sorglig jag är.
Förlåt för neggot och för att jag skriver så mycket skit som absolut ingen bryr sig om.
Kommentarer
Trackback