a trip down under

Idag är det exakt ett år sen jag tog mitt pick och pack och flög över till landetdärdepratarsåkonstigt.
Ett år sen jag checkade in 20 kilo övervikt och satt och storbölade i gaten.
Ett år sen jag kom hem till rugtoften och fick se rummet de så fint gjort ordning till mig.
Ett år sen jag grät mig till sömns den första natten i den nya sängen under snedtaket.

Mycket har hänt sen dess, mycket som jag aldrig någonsin kunde föreställa mig skulle hända.
Jag trodde inte att jag skulle gå miste om det sista året i mitt barndomshem, men det gjorde jag. Jag trodde aldrig att jag skulle förlora min pojkvän, men det gjorde jag. Jag anade aldrig att jag skulle få uppleva min lillebrors förvandling ifrån osäker pojke till ung man, på håll, men det var så det blev.
Jag trodde liksom att tiden skulle stå stilla medans jag var borta och att när jag kom tillbaka skulle allt vara precis som när jag åkte. Det var ju det folk sa till mig. Alla jag pratade med lovade att jag inte skulle missa någonting. 
Det var därför jag var 100% lycklig med mitt år i danmark, ända tills jag kom hem och märkte allt som hade förändrats. Det var så mycket som var annorlunda, och plötsligt passade jag liksom inte in längre. Det var ungefär då den sommarlånga funderingen började, den som ifrågasatte om det verkligen var rätt att åka, eller kanske ännu mer, om det verkligen var rätt att komma tillbaka.
Jag är inte samma person nu som innan jag åkte. Det är kanske därför jag har så svårt att anpassa mig, att smälta in, att hitta en plats.
Kanske kommer jag aldrig fram till ett svar, men jag har just nu insett att det kanske inte gör så mycket.
Man kanske inte behöver ha ett svar på allt. Kanske finns det inte ens ett svar.
Jag är ledsen för det jag gick miste om, men samtidigt glad för det jag fick uppleva.
Och eftersom det ändå inte finns något jag kan göra för att ändra på situationen så får det faktiskt räcka med det.


Over and out.