Fotboll, 4-3, lycka
Rätt som det var kom favvo med ett nystartat lag ute på landet och drog med mig och första träningen var rolig och andra ännu bättre och jag var tydligen inte så dålig som jag trodde, eller så hade de bara desperat brist på spelare, för rätt som det var stod jag där med alldeles för stora skor och kläder på mittfältet och domaren blåste och jag deltog därmed i min första fotbollsmatch någonsin.
Jag som hatade fotboll när jag var liten och var för feg för att börja när jag blev lite äldre och nyfiknare. Nu är jag alldeles för stor för att börja på nåt nytt, trodde jag. Men nu när jag bor i ett annat land är det liksom inte lika pinsamt om man skämmer ut sig. Jag kan ju alltid skylla på att jag är svensk, tänkte jag och svarade osäkert ja till att komma på matchen och räknade med att sitta på bänken hela tiden.
Döm min förvåning när jag blir satt från start på mittfält. Döm min rädsla när motståndarna ser hur proffsiga ut som helst och deras tränare står och skryter över hur länge sen det är dom förlorade en match. Döm min rädsla när de säger att de kom tvåa i själlandsmästerskapen förra året. Vårat lag som hade existerat i en och en halv vecka utan att träna ihop allihopa samtidigt en enda gång, vi hade ingen aning om hur vi spelade och hade knappt hunnit med mer än att presentera oss. Favvo och jag stod och svor över att vi skulle få stryk med 10-0 minst och när matchen blåste igång och vi såg hur duktiga och säkra dom andra var så tackade i alla fall jag min lyckliga stjärna för varje minut som gick utan att de började spotta in mål.
Döm då min glädje när vi gör det första målet.
Och inget slår att springa sig fri, se målvakten falla, få en smörpass och bara kunna bredsida in bollen i halvt öppet mål till vänster om en ilsken motståndarback. Att vända sig om och liksom inte kunna fatta, att jag gjort mål, att jag gett oss ledningen, min första match, efter att ha spelat fotboll i en vecka.
Att spela vänster mittfält och få spela helt från start och matchen ut. Att springa så mycket att lungorna väser och benen krampar. Att höra motståndarlagets tränare skrika och skälla i panik. Att höra vår tränare och favvo peppa och få alla att kämpa livet ur sig. Att höra domarens vissla och veta att matchen är slut, att vi får vila, och att vi har vunnit.
Att stå i en ring och skrika, att ligga på gräset och inte kunna fatta hur jävla bra vi är, att sitta i bilen hem och bara vara lyckliga och stolta och gång på gång upprepa att vi vann vår första match. Vi vann mot själlandsmästerskapens silvermedaljörer. Vi vann.
INGET slår det.