a trip down under

Jag har varit här i tre veckor nu och det är 17 dagar tills jag kommer hem. Så, då hade vi den biten avklarad.

Det regnar inte sällan i det här landet direkt. Och det är inte lite heller. Hade jag varit hemma och allt hade varit som vanligt, eller som det var innan jag flyttade hit, hade jag sprungit ut och lagt mig på gräsmattan och blivit genomblöt och tittat upp i himlen. Men det är inte så nu.
Idag på danskan så började det i alla fall plötsligt ösregna igen och jag tackade min lyckliga stjärna, och mig själv, för att varit klok (eller lat) nog att ta bussen på morgonen.
Natalia fick en tillsägelse av danskläraren för att hon pladdrade alltför mycket med mig medan jag slapp skäll. Det är ofta jag klarar mig undan bara för att jag är svensk, fast jag inte ens har lyssnat eller gjort mitt bästa för att förstå. Men det är inget jag klagar över direkt.
Natalia kan nog mer svenska nu än vad jag kan danska. Egentligen är det skandal, men det är så roligt att höra hennes "Redoxreakjoner!" och "Släpp looss!" i korridorerna att det inte alls gör något. Och hon tvingade mig läsa hälften av texten högt på danska idag. Det känns pinsamt och jobbigt, men det är ju precis vad jag behöver.

Imorgon är det idrottsdag med tönt-tema i vår klass. Det blir nog ett par härliga bilder det.
Matteläraren ska prata med rektorn om att jag behöver extrahjälp i matte. Det käns hur skumt som helst att behöva höra det, och inse att det är sant. Jag trodde aldrig att jag skulle få vara med om det, men det är på ett sätt skönt att inget blir som man tror.


Jag vill fortfarande hem.
Ibland lite mer än jag själv tror.