a trip down under

Den här veckan gick hundra gånger så snabbt som de två tidigare. På måndagen när vi stod och väntade på mattelektionen klagade jag över att jag var så trött och att det var en evighet till helg. "Men det är ju bara fyra dagar kvar!", sa Julie så positivt att jag stönade inombords. Men så hipp som happ blev det fredag och jag påbörjade min färd mot skåne.

Skolan slutade tio över två men eftersom jag aldrig hade varit på frederikssund station så tog det ett bra tag för mig att hitta dit. Tio i tre satt jag i alla fall på tåget mot Köpenhamn. Efter byte i huvudstaden kom jag till Helsingör och därifrån var det båt över till Helsingborg och sverige baby! Det kändes underbart att stå på svensk mark igen måste jag säga. I helsingborg hade jag stora problem att fånga rätt tåg till ängelholm. Jag stod nästan två timmar på stationen och muttrade över spårbyten och inställda tåg. Som tur var ringde pimpen just i det rätta tillfället och jag kunde glatt babbla bort några minuter.

När jag äntligen var framme i ängelholm kom farmor och hämtade mig och så, efter ca 5 timmar på resande fot rullade vi in på den skumpiga lilla vägen och jag kunde kliva ur bilen och dra djupa andetag av skåneluft. Det luktar så speciellt där, det är som att luften är mättad av salt hav. Farmor undrade vad tusan jag höll på med där jag stod mitt på gräsmattan och bara andades.

Jag sov som en prinsessa på natten och på lördag förmiddag åkte vi till ängelholm och shoppade. Sedan var det en minnesutställning för Birgit Nilsson som farmor tyckte skulle vara intressant att se. Och jag är ju inte den som bangar för utflykter, (eller okej, det är just det jag är, men jag försöker bättra mig) så jag hängde glatt med. När vi skulle fika sen kom det en miljon getingar och farmor och dom andra gamlingarna ojade sig och gjorde världens affär och jag skrattade. Det är så härligt att umgås med andra generationer nån gång ibland, de ser alltid på saker helt annorlunda än man själv.
På kvällen bakade vi kanelbullar. Jag vet inte varför jag helt plötsligt fick för mig det, men farmor hängde på och jag fick dessutom ta med mig alla hem sen. Hem till rugtoften. Och nu börjar jag på allvar känna att det här är hemma.

Idag gjorde vi ingenting speciellt mer än att gå en långpromenad längs med stranden och vidare i hagarna bort mot lervik. Det är så vackert där och det spelade ingen roll att det blåste halvt storm. Den där platsen är en sån man vill ta med dom man tycker om till, och bara gå där och leva skitfett hela tiden.
Jag visste att skåne skulle läka mig som ingen annan plats gör, för att allt är så fridfullt rakt igenom.
Det är skönt att slippa stress, läxor, datorer och allt det vanliga. Att bara umgås med familjen, gå och lägga sig klockan tio på kvällen, gå ner till stranden eller åka på utflykt till någon gammal park eller gård. Hade jag varit där länge hade jag tröttnat, men just ett par dagar är så himla perfekt. Det är som att få en omstart.