a trip down under

Jag sitter här och håller på att dö av trötthet känns det som. Har sovit alldeles för lite och dessutom sprungit. Jag vet inte riktigt om jag har något att skriva men tänkte att jag kanske borde klarogöra att jag lever i alla fall.

Vart slutade jag sist? Just ja, torsdag.
Fredagen bestod av shopping på högsta nivå. Kutade runt som en galning med Terra i släptåg och hon hjälpte mig till typ en halv ny garderob. Alla borde ha en Terra att shoppa med!
Sen åkte jag till Uppsala och orienterade och det var roligt och kallt och lärorikt och jag lärde mig mer än vad gjort i skolan i alla fall. Men jag håller med om att det är roligare när man springer. Det tar vi nästa gång va?
På lördagen gick vi upp okristligt tidigt och jag sov nästan på tåget hem. Men hela dagen hade man ju framför sig sen och vi åkte till vällingby och såg på Djävulen bär Prada. Den var jättebra faktiskt, och jag var stolt över att faktiskt gått på bio två gånger de senaste två veckorna. Det är inte illa för att vara mig som vanligtvis går på bio högst två gånger om året! Det var nice att umgås med familjen och få asgarva med Harald åt gamla barnsliga minnen som ingen annan fattar. Syskon is the shit!
På kvällen for vi ut till håban och det var de fyra musketörernas reunion när Terra kom förbi och lös upp hela kvällen av att bara vara hon. Ursäkta att jag skriver om Terra hela tiden, men har man varit bästisar sen sexårs så är livet liksom ingenting utan henne. För ibland känns det som att hon är jag, att jag inte riktigt vet var jag själv slutar och hon börjar. Vi har varit bästisar, på gammalt sexårssätt, i elva år. I elva år har vi umgåtts i princip varje dag, jag har förhört henne tusen timmar på olika prov, vi spöade skiten ur alla andra på tecknet på rasterna i femman, vi hängde i stallet i fem år, hon har piggat upp mig när jag varit nere, vi har delat allt från gråt, skratt och minnen, till luktsuddgummin och klubbor på rasterna. Med henne är jag alltid helt trygg, allt bara går av sig själv, man behöver aldrig tänka, man behöver aldrig bli vuxen, hon bär mig på ryggen, vi springer ikapp, vi sitter med en decimeters mellanrum i soffan och chattar med varandra och garvar åt humor bara vi fattar. Och nu är jag här, 75 mil bort, och det suger verkligen att inte få träffa henne varje dag. Det var många gånger anledningen att jag pallrade mig upp och gick till skolan, för att det var som en slags livsförsäkring att gå i skolan med Terra, man visste att hur jävligt det än kändes så hade man alltid någon där som ställde upp till 100% och alltid fick en på bättre humör. Det har hänt så många gånger att jag stannar till och undrar vad fasen jag skulle ta mig till om jag inte hade henne. Hon är en sån man håller fast vid livet ut.

Jisses! Mitt när jag satt här och var sentimental över Terra så gick strömmen! Min dator har ju batteri som tar över, men resten av huset blev helt kolsvart. Stine satt vid stora datorn och skrev uppsats och från henne kom ett litet kvävt "neej!" från mörkret. Självklart hade hon inte sparat på ett tag och kunde nu hälsa hejdå till orden hon kämpat för att få ner på skärmen. Så tändes allt igen för en halv minut och slocknade sen på nytt. Strömavbrott är i och för sig ganska mysigt, men inte om man är msn-beroende och har planerat att se Anna Pihl klockan åtta. Så jag är väldigt tacksam över att lamporna, när jag precis famlat mig fram till trappan i kolmörkret, tändes upp igen och nu verkar fungera på riktigt.
Egentligen är det läskigt att vi är så totalt beroende av el. Vad skulle hända om allt verkligen slocknade på riktigt?

Och kommentera för fan! Snälla..?


Over and Out.