a trip down under

Idag började jag klockan tolv, så jag pallrade mig hurtigt upp och sprang och åkte sen till skolan. Det visade sig dock vara totalt onödigt eftersom lärarna bestämt sig att protestera mot nedskärningen av gymnasiets pengar genom att strejka. Så det var bara att pallra sig hem igen. Men det var nästan värt att åka dit, för att få samlas i festsalen hela skolan och se alla elever gå amok av glädje och applådera och skrika bara för att få ledigt en halv dag. Haha.

Jag har ju haft ont i huvudet ett par dagar, utan att veta varför. Och idag släppte det totalt loss i en supermigrän. Det slog till på bussen och jag satt och försökte blunda och tänka på nåt annat. Så famlade jag hem och drog mig uppför trappan och ringde pappa. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli en sån som ringde föräldrarna i sina där situationer, jag har aldrig gjort det. Har alltid klarat mig själv och hållt alla problem inom mig. Men nu sprängdes huvudet för varje andetag och jag ringde och grät i luren som ett litet barn igen. Och pappa tröstade och lugnade och lät sådär allmänt trygg. Pappa is the shit. <3

Migrän är verkligen djävulens påhitt. Det finns ingen mening med det över huvud taget. Man ligger som i en dimma och kan varken prata, tänka, sova eller knappt andas på grund av den skärande smärtan som överskuggar allt. Har man riktig tur så spyr man också, för att det gör så jävla ont. Trevligt.
Det är inte heller det bästa som finns att bo hemma hos någon annan i såna här tillfällen har jag märkt. Vi bor sex personer i det här huset och det är alltid liv nånstans. Som tur var är inte Lukas hemma så tidigt, men Monica satt precis utanför min dörr och hade två kompisar här, de spelade musik och snackade och jag låg inne i mörkret och asgrinade och tryckte en kudde över huvudet. Till slut kunde jag lyckligtvis somna ett tag.

Jag vaknade med en total lust att lyssna på Jadde - Jag ser dig. Jag fattar inte vad det är med mig, men ibland vaknar jag bara med en sån ide i huvudet och då kan jag inte somna om förrän jag har genomfört den.  
Fan vad den låten är jobbet, rakt igenom. Gå upp klockan sex, cykla iväg i den ljumna morgonen, rensa ogräs och måla, garva med Emma, bada, suduko, cykla hem klockan fyra och vara totalt slut hela kroppen fast på ett skönt sätt. Det var skönt att känna att man faktiskt gjorde något, och inte bara lallade runt och samlade in mvg alldeles för lätt utan att lära sig tillräckligt. Äntligen gjorde jag något som var en aning mer meningsfullt, nämligen tjänade pengar. Haha. Eller mådde bara allmänt bra av sommar och Emma och sol. Jag tror aldrig jag har haft så kul som på jobbet i somras. Eller varit så kär.
Emma och jag snackade om jobbet häromdagen, hur kul det ska bli nästa sommar. Fyra veckor på det där stället ger livslust att orka med hela vintern. Och sommar är ju för övrigt det bästa som finns, alla kategorier.
7 månader kvar.



"Du är ingen medelmåtta. Du är tove."

Citerat Tova, en av dom allra bästa.



Over and Out.