a trip down under

Om läget är sådär när man är i danmark är det inte speciellt bra. När jag bodde hemma kallade jag sådär-dagar för bra dagar. För att de inte var dåliga helt enkelt.
Men här ska allt vara tiptop. Inte sådär!

+
-Imorgon är jag ledig.
-Det är strålande sol och jag var nyss ute och sprang. Det blåste hårt som satan och jag tror jag levde. Det kom ett par gåendes och kvinnan frågade mig om jag tränade till världsmästerskapet. "Kanske det", svarade jag. 
- Det går lättare att springa, inte i kroppen, men i hjärnan. Jag tror jag börjar kunna styra själv och skita i vad andra tycker. 
- Natalia och hennes sjuka infall som drar upp allt ett par nivåer. 


-
-Min fullkomligt urusla tid på 10 km i söndags som får mig att undra vad i helvete jag egentligen tror att jag sysslar med. Som får mig att känna att allt lidande är förgäves, att jag ändå aldrig blir bättre.
- 4 på kemiprovet och ett poäng ifrån 7. Och det värsta är när man förväntar sig mer, när man tyckte att det gick bättre än så. Jag hatar att vara en medelmåtta. Bara för att jag är så jävla långsam och inte ens hinner börja på de sista uppgifterna.
- Ont i benen som satan sen i söndags även fast jag vilade igår. Som för mig tillbaka till punkt ett. Varför försöker jag klamra mig fast vid något som aldrig har funnits? Jag kan ju inte springa!
- Idag var det ett år sen. Den 7 november 2005. Dagen då allt vände från att faktiskt ha varit ganska bra. Var det så du ville ha det?
- Saknad. Mest efter pappa för tillfället. Det går ju liksom i vågor. Alla skämt, uttryck, minnen, strider och kommentarer mellan oss två som jag komma att tänka på och sitta och garva åt i min ensamhet här borta. Men mitt i skrattet nånstans övergår det till tårar och förvirring och en undran om vad jag egentligen gör här.
Jag saknar så mycket.