a trip down under

Min winnerbäckfria period höll i typ.. en halvtimme.
Jag har alltid haft dålig självdiciplin.
Men jag skyller på att jag måste vara i form till nyköping den 2 augusti.
I brist på annat liksom.


Igår kväll spelade mamma, harald och jag flaggspelet som vi kallar det. Det är hela världens flaggor i kort, och så lägger man upp flaggorna och ska gissa länderna. Alltför sent insåg Harald och jag att mamma hade tänkt gå igenom hela högen, vilket betyder typ 200 flaggor. Det tog flera timmar och jag höll på att få ett nervöst sammanbrott. Fast som tur var hade jag datorn bredvid mig och kunde föra normala konversationer med normala människor så att jag inte bröt ihop totalt.
Och när vi äntligen, typ halv tolv, var klara så säger mamma helt seriöst; "Men hörrni, nu kör vi alla snabbt en gång till, då lovar jag att vi lär oss en gång för alla."
Jag och Harald var mållösa. Ibland finns det bara en sak att göra, nämligen att skratta åt eländet. Så det gjorde vi.

Idag har jag varit uppe vid sjön som vanligt. Sommarjobbarna kom upp och festade med pizza eftersom det var deras sista dag. Vi fick påhälsning av en stor orange fjäril som skrämde livet ur Emma. Jag kan inte förstå hur man kan vara så rädd för insekter om hon är! Jisses alltså, hon blir ju helt panikslagen av en fjäril! Jag hejar på min coola inställning till småkryp, den har ju resulterat i att jag aldrig har blivit biten eller stucken av getingar, bin, humlor eller bromsar.
Fast myggbett har jag mer än gott om. Jag har hört att flugor dras till smuts och myggor till skönhet. Den teorin tror jag stenhårt på.

När jag skulle cykla hem så kom det ett sånt där underbart sommarregn som sveper bort allt damm och lämnar kvar en doft av.. sommar helt enkelt.
Jag har alltid älskat regn, men det beror nog mest på att jag älskar vatten i alla dess former. Speciellt att bada, det slår ju allt!

Imorgon ska jag springa på morgonen och sen åka med pappa på tävling. Årets första triathlontävling, förutom Nice då.
Det blir nog roligt. Synd bara att sprinten gick så tidigt, annars hade jag kunnat inviga mig själv i denna säsong.

---

När vi just hade ätit middag ringde mamma från jobbet och undrade om hon skulle komma hem eller åka till nån kompis. Vi brydde oss inte, vilket jag vänligt förmedlade till henne. Jag var apropå inget så mätt att jag trodde att jag skulle spricka, det gjorde liksom ont i hela kroppen bara av att stå där och prata. Men hon fortsatte att mala på; "Men ska vi göra något roligt ikväll?", "Om ni vill att jag ska komma hem så kommer jag ju hem." och "Vad säger pappa?"
Till slut blev jag så frustrerad att jag slängde över luren till pappa och la mig på golvet.

Efter pappa hade lagt på;

Jag; "Men man får ju krupp.. varför håller hon på sådär? Varför inte bara inse att vi inte är en sån familj som liksom gör saker tillsammans?"
Pappa; "Jo, men det är vi väl lite grann..?"
Harald; "Ja, rent teoretiskt kanske."
Pappa; "Men vadå.. jag tycker att vi har ganska kul.."

Haha, jo, det kan man ju inte förneka.