a trip down under

Jag hatar att åka till tandläkaren. Hatar. Och speciellt när allt höll på att ordna sig men helt plötsligt vänder. Jag trodde att jag var mogen nog att ta ett beslut angående mitt liv, men det var jag tydligen inte. Jag hatar att inte vara arton. Jag hatar att allting bestäms av några som inte ens vet vad saker och ting innebär för mig. Tandställningen ska sitta kvar i Danmark också, och HELVETE vad trött jag är på det här.
Det är inte värt det.
Ni har makten över mig i ett och ett halvt år till. Och ni ser fan till att utnyttja det till max.

Det gör ont, ja. Som om tänderna långsamt rycks ut med rötterna. Så nu blir det keso och soppa i tio dagar.

Pappa och jag åkte upp till viltvattnet och simmade. Han hade gjort två bojar av gamla dunkar, fast snöret var en aning för kort, så de flöt hela tiden bort. Haha, pappa blev irriterad och jag skrattade.
Jag får inte lika mycket panik av att simma i sjö nu. Det är bra det, man kan ju inte simma omkring mitt på tävling och få kallsupar av ren panik i tron om att det ska komma en gädda och stirra en stint i ögonen. För det är precis det jag är rädd för. Men inte längre, träning ger färdighet, fiskrädsla no more!

I helgen ska jag hem till Emma. Hon är ensam hemma och då blir det rulla hatt som aldrig förr!
Jag hoppas att vädret tillåter att vi fiskar med hennes superdeg. Men vad som än händer blir det helt säkert roligt. Det blir det ju alltid med henne.


Och apropå absolut ingenting, är det någon som vet hur snabbt en säl kan simma?
Alla förslag mottages tacksamt.


Over and Out.