a trip down under

Jag vet att jag drömde nån slags mardröm i natt men jag kan inte komma ihåg vad den handlade om. Det var inte en sån där man vaknar och tänker "Åh, vilken tur, det var bara en dröm", utan en sån då obehaget hänger kvar nästan hela dagen som en skavande oro.

Imorse blev jag i alla fall uppjagad vid tiotiden. Lika bra att vänja sig. Jag bokade flyg hem från copenhagen till jul. Det känns lite konstigt att boka resa därifrån när man inte ens är där. Men jag ska ju hem nån gång däremellan också, kanske fler. Det beror på.

Sen skulle vi tydligen planera en familjeutflykt. För det klart att vi ska göra en utflykt på ett par dagar så här på semestern, i alla fall tyckte mamma och pappa det medan Harald entusiastiskt höll med och jag försökte låta instämmande för att göra dem glada.

Harald ville upp till lappland, till ett världsarv som typ är 130 mil härifrån, och det blev lite väl mycket för mig. Jag berättade för dem mycket vänligt men bestämt att det var det absolut sista jag tänkte fördriva mina sista sommarlovsveckor med. Så till slut bestämde vi oss för att åka till uppsala och gå på nåt vikingamuseum. Det var mitt förslag, helt enkelt för att det var det närmaste av alla utflyktsmål vi hade.

Lillisen och mamma skulle spela diskgolf och pappa och jag följde med för att få en promenad. Och ett gott skratt när vinden förde diskarna halvvägs till kina och mamma och harald frustrerat slet sitt hår och skrek "Men varför?!"

Jag fattar bara inte hur man kan hålla på med en sån där sport. Pappa och jag plockade körsbär och kom med små kommentarer sinsemellan om hur otroligt mycket mer givande cykling och löpning är.

När vi kom hem cyklade vi upp till viltvattnet och hade lite simträning. Jag stod på bryggan och skrek tips till lillisen angående högre armbågar och rörligare axlar medans han plaskade på för kung och fosterland. Det tar sig. Han blir bättre och bättre för varje gång, och fiskrädslan börjar sakta ge med sig för hans del också.

För tillfället är det Mamma är säkert nöjd för hela slanten.

Mamma: Men mamma är inte alls nöjd!

Jag: Det är hon visst. Hör du inte, hon sitter ju och syr och är nöjd.

Mamma: Äh, det är hon inte alls!

Jag och Harald: Men hur vet du det!

Mamma: Men man känner ju när man är utesluten ur sin dotters liv.

Jag: Det finns nog väldigt många som bara ser det de vill se. Som struntar i hur man verkligen mår på riktigt, bara det ser bra ut på ytan och fungerar bra i praktiken.

Mamma: Äh, det är ju Fröken Svår som lurar sin mamma.

Jag: Hon är nöjd med att bli lurad, för då slipper hon se sanningen.

Mamma: Nej, stackars mamsen!

Jag: Stackars Fröken Svår!

Det var ju inte så otippat att vi skulle tycka så kanske..