Om att ha tandställning
Jag har i princip alltid haft sneda tänder och när specialisten undersökte mig första gången och jag undrade om jag inte kunde få natt-tandställning, svarade han; "Det skulle fungerat om det var en fåtal tänder som skulle korrigeras, men i ditt fall sitter i princip alla tänder på fel plats, så det är inga tvivel om att det blir räls." Jag nickade som bedövat och tänkte att det där var nog så nära man kunde komma "Är det någon som har kastat in tänderna i munnen på dig?!", utan att säga det rakt ut.
Den 9:de augusti 2004 limmades det alltså metall in i min mun för några år framåt. Jag vet inte varför jag var så sen, skulle just börja nian och de i min klass som hade haft tandställning hade redan tagit ut den för ett tag sen. Jag minns att det kändes hur konstigt som helst och om jag hade tänkt på att så skulle det vara i väldigt lång tid framöver hade jag nog börjat grina i tandläkarstolen. Vilket jag senare fick erfara inte var någon trevlig upplevelse.
I alla fall följde två veckor av fruktansvärd smärta. Jag grinade konstant de första dagarna. Det kändes som om tänderna långsamt rycktes ut med rötterna och huvudet sprack rätt itu. Jag kunde inte tugga något överhuvudtaget, och bara jag råkade slå ihop tänderna när jag pratade gjorde det så ont att jag skrek till. Detta ledde såklart till ganska mycket medlidande från min familj, men även förvirrade och stressade reaktioner när jag mitt i en mening skrek och började gråta av ren uppgivenhet. Jag kunde inte fatta hur jag skulle stå ut och vaknade nästan varje natt av att det gjorde så ont och kändes så konstigt.
Och så fortsatte det i ett år ungefär. Dock inte jämt, men tillräckligt ofta för att jag skulle lära mig att hata den över allt annat. Var sjätte vecka spändes skiten och så fick jag göra mig beredd på en vecka utan fast föda. Jag levde på keso, soppa och enorma mängder yoghurt med mosad banan. Pappa sa att 90% av det jag åt bestod av yoghurt, och det var nog sant. Kanske var det den som ledde till att jag blev laktosintolerant sommaren 2005, men det låter vi vara osagt.
I oktober förra året lovade tandläkaren mig att jag absolut inte skulle ha tandställning om ett halvår och jag skuttade för en gångs skull lycklig ut till receptionen och fick en ny tid.
Men på grund av att gud velat straffa mig för något jag gjort i ett tidigare liv, gick precis allt snett. Jag glömde tider, tandställningen gick sönder, de gjorde fel när de spände och en tand vägrade växa fram.
Det ledde till att den där halvårsgränsen försköts en bra bit fram i tiden och det var väl ungefär där jag tappade modet och det var även där någonstans jag gav upp och började gråta mitt framför den förfärade tandläkaren. I somras när det blev klart att jag faktiskt skulle flytta till landet där de pratar med gröt i halsen, bestämde vi även att jag skulle ta bort tandställningen min sista dag i sverige.
Men tack vare min mammas lite för välmenande insatser blev det inget av med det heller och jag satte mig på planet till köpenhamn den 14 augusti med metall kvar i munnen och en känsla av att något hade gått riktigt snett.
Jag hade börjat hata tandställningen ännu mer och skyllde på den så fort jag var ledsen för något.
Jag kunde inte fatta varför jag fortfarande hade tandställning efter två år och var på väg mot att fylla 17.
Det kändes som att den förstörde mitt liv och nu när den förföljde mig även till danmark, där jag ville ha en omstart, hade jag gjort vad som helst för att få bort den.
Att det gick så långt över tiden gjorde mig less rakt igenom och jag orkade knappt bli glad när den väl togs bort, utan tänkte mer att det skulle varit gjort för så länge sen. Inte ens det kunde jag vara glad över.
Den åkte ut i två omgångar och nu är jag faktiskt helt fri från skrot i munnen, undantaget en ståltråd på insidan av nederkäken.
Det värsta var att hipp som happ inte kunna äta något, jag tränade ju mycket och fick jämt kramp i benen på träningarna för att jag inte kunnat få i mig tillräckligt med mat. I danmark blev det ännu värre, med folk som inte kände mig och det gick perioder när jag knappt åt något alls.
Jag, som dotter till min pappa, är emot allt som heter ingrepp när man är frisk och det känns som att jag aldrig har gått emot det mer. Det har det känts så onaturligt och mot alla principer att spänna och dra och trycka och mixtra för utseendets skull.
Men nu är det gjort och jag orkar inte vara bitter längre.
Jag har en nattskena nu varje natt i två år, minst. Jag längtar tills allt onaturligt är borta och jag får vara normal igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag inte raka fina tänder, jag ser tänder som onaturligt är flyttade med ångest och pina och minns alla tårar som ligger bakom. Men så kommer jag nog inte alltid tycka. Vem vet, trots allt jag aldrig tänkte över mina sneda naturliga tänder förut, kanske jag hade mått asdåligt över dom nu.
Jag hade tandställning i 843 dagar. 20232 timmar. 1213920 minuter.
Ungefär 14% av mitt liv.
Om 843 dagar kanske jag kan se på det annorlunda och tycka att det var rätt och inte bara ett enda lidande.
"Du kommer tycka att det är värt det sen", sa alla till mig och en vacker dag kommer jag nog göra det. Jag hoppas i alla fall det.
Over and Out.
Före. (Hej biffiga lilla tönt!)
Under. (Hej superglada halvslampiga tönt som just gått ut nian!)
Efter. (Hej halvdanska tönt som inte har vett att vara tacksam.)
Den 9:de augusti 2004 limmades det alltså metall in i min mun för några år framåt. Jag vet inte varför jag var så sen, skulle just börja nian och de i min klass som hade haft tandställning hade redan tagit ut den för ett tag sen. Jag minns att det kändes hur konstigt som helst och om jag hade tänkt på att så skulle det vara i väldigt lång tid framöver hade jag nog börjat grina i tandläkarstolen. Vilket jag senare fick erfara inte var någon trevlig upplevelse.
I alla fall följde två veckor av fruktansvärd smärta. Jag grinade konstant de första dagarna. Det kändes som om tänderna långsamt rycktes ut med rötterna och huvudet sprack rätt itu. Jag kunde inte tugga något överhuvudtaget, och bara jag råkade slå ihop tänderna när jag pratade gjorde det så ont att jag skrek till. Detta ledde såklart till ganska mycket medlidande från min familj, men även förvirrade och stressade reaktioner när jag mitt i en mening skrek och började gråta av ren uppgivenhet. Jag kunde inte fatta hur jag skulle stå ut och vaknade nästan varje natt av att det gjorde så ont och kändes så konstigt.
Och så fortsatte det i ett år ungefär. Dock inte jämt, men tillräckligt ofta för att jag skulle lära mig att hata den över allt annat. Var sjätte vecka spändes skiten och så fick jag göra mig beredd på en vecka utan fast föda. Jag levde på keso, soppa och enorma mängder yoghurt med mosad banan. Pappa sa att 90% av det jag åt bestod av yoghurt, och det var nog sant. Kanske var det den som ledde till att jag blev laktosintolerant sommaren 2005, men det låter vi vara osagt.
I oktober förra året lovade tandläkaren mig att jag absolut inte skulle ha tandställning om ett halvår och jag skuttade för en gångs skull lycklig ut till receptionen och fick en ny tid.
Men på grund av att gud velat straffa mig för något jag gjort i ett tidigare liv, gick precis allt snett. Jag glömde tider, tandställningen gick sönder, de gjorde fel när de spände och en tand vägrade växa fram.
Det ledde till att den där halvårsgränsen försköts en bra bit fram i tiden och det var väl ungefär där jag tappade modet och det var även där någonstans jag gav upp och började gråta mitt framför den förfärade tandläkaren. I somras när det blev klart att jag faktiskt skulle flytta till landet där de pratar med gröt i halsen, bestämde vi även att jag skulle ta bort tandställningen min sista dag i sverige.
Men tack vare min mammas lite för välmenande insatser blev det inget av med det heller och jag satte mig på planet till köpenhamn den 14 augusti med metall kvar i munnen och en känsla av att något hade gått riktigt snett.
Jag hade börjat hata tandställningen ännu mer och skyllde på den så fort jag var ledsen för något.
Jag kunde inte fatta varför jag fortfarande hade tandställning efter två år och var på väg mot att fylla 17.
Det kändes som att den förstörde mitt liv och nu när den förföljde mig även till danmark, där jag ville ha en omstart, hade jag gjort vad som helst för att få bort den.
Att det gick så långt över tiden gjorde mig less rakt igenom och jag orkade knappt bli glad när den väl togs bort, utan tänkte mer att det skulle varit gjort för så länge sen. Inte ens det kunde jag vara glad över.
Den åkte ut i två omgångar och nu är jag faktiskt helt fri från skrot i munnen, undantaget en ståltråd på insidan av nederkäken.
Det värsta var att hipp som happ inte kunna äta något, jag tränade ju mycket och fick jämt kramp i benen på träningarna för att jag inte kunnat få i mig tillräckligt med mat. I danmark blev det ännu värre, med folk som inte kände mig och det gick perioder när jag knappt åt något alls.
Jag, som dotter till min pappa, är emot allt som heter ingrepp när man är frisk och det känns som att jag aldrig har gått emot det mer. Det har det känts så onaturligt och mot alla principer att spänna och dra och trycka och mixtra för utseendets skull.
Men nu är det gjort och jag orkar inte vara bitter längre.
Jag har en nattskena nu varje natt i två år, minst. Jag längtar tills allt onaturligt är borta och jag får vara normal igen. När jag tittar mig i spegeln ser jag inte raka fina tänder, jag ser tänder som onaturligt är flyttade med ångest och pina och minns alla tårar som ligger bakom. Men så kommer jag nog inte alltid tycka. Vem vet, trots allt jag aldrig tänkte över mina sneda naturliga tänder förut, kanske jag hade mått asdåligt över dom nu.
Jag hade tandställning i 843 dagar. 20232 timmar. 1213920 minuter.
Ungefär 14% av mitt liv.
Om 843 dagar kanske jag kan se på det annorlunda och tycka att det var rätt och inte bara ett enda lidande.
"Du kommer tycka att det är värt det sen", sa alla till mig och en vacker dag kommer jag nog göra det. Jag hoppas i alla fall det.
Over and Out.
Före. (Hej biffiga lilla tönt!) Under. (Hej superglada halvslampiga tönt som just gått ut nian!) Efter. (Hej halvdanska tönt som inte har vett att vara tacksam.)Kommentarer
Postat av: Eev
WOOAH!! FILMSTJÄRNELEENDE! :)
Postat av: Farmor Margareta
Jag tycker du har supersnygga tänder på kortet "efter". Du kanske tycker det var "rätt" långt innan det har gått 843 dagar. Förresten har det ju redan gått en del dagar. Och snart är det jullov! Ha det bra!
Kram Farmor
Trackback