a trip down under

För er som är flitiga besökare av min blogg har det säkert framgått att jag lagt om stilen lite på de senaste inläggen. Numera försöker jag hålla mig till ett fast ämne istället för att skriva fritt om allt vad jag har för mig på dagarna. Men ni som tycker att det är intressant att läsa om vad jag har för mig i vardagen, misströsta inte. Det kommer nog bli tid för sånt också. Till exempel nu.

Veckan gick fort. Den brukar ju göra det här. När jag tänker på att jag snart varit här halva mitt år blir jag nästan rädd. Det känns alltför ofta som att jag sover och allt bara flimrar förbi och jag hinner inte stanna och uppleva det på riktigt. Men det är ett mindre problem. Jag mår ju bra.

Idag packade vi in oss hela familjen i bilen för att se på Monica när hon spelade sjællandsmästerskapen i badminton. För er som hänger med i min familjesituation har det säkert framgått att vi är sex stycken i familjen och det uppstår som ni kanske förstår lite problem när man bara har en bil. Men det är inget som hindrar oss, jag och Stine fick vackert packa ihop oss där fram och sitta på varandra och få domnande fötter och armar. Men det var rätt komiskt och mitt i det packade-sill hallojet kunde jag inte låta bli att asgarva och alla i bilen undrade vad tusan det var med mig. Vilket jag såklart inte visste själv.
Dagen resulterade i alla fall i en tredjeplats i singel och en andraplats i dubbel och jag tror Monica var nöjd.

Harry och Partyprissen kom också och tittade och det var lika roligt som vanligt att träffa dom. Per mobbade mig för svenskan och det var ju också som vanligt. De hade dessutom en adventspresent till barnen i familjen och Lukas kunde glatt packa upp en x-box medan Niels stod med vidöppen mun och bakom barnens ryggar väste fram; Vad fasen är det här? "Det är ju advent!", sa Per som om det var helt normalt att ge bort en x-box i adventspresent.
Så packade vi in oss igen och åkte och shoppade lite och sen var det hem och fika och testspela lite på den nya presenten.

Det var en trevlig dag och nu är jag helt slut.


Veckans bästa: Jag tvingades upp till tavlan på mattelektionen och gjorde inte bort mig fullständigt. Tvärtom klarade jag mig ganska bra, vilket gav mig självförtroende och kraft att snacka mer än någonsin på spanskan. YES!

Veckans sämsta: Laktoschock är djävulens påhitt. Från och med idag återgår jag till att inte äta mjölkprodukter. Fasen också. Jag trodde det skulle hålla den här gången.

Veckans mysterium: Det kanske beror på frånvaron av allt som kan kallas vinterväder, faktumet att jag inte köpt en enda julklapp eller att jag fortfarande är i saknad av en julkalender. Men jag bara undrar ändå, vart tusan är julstämningen?

Veckans låt: Dani California - Red Hot Chili Peppers.
Allsång i en smockfull dansk bil med en Stine på högra låret och en handbroms i ryggen. Nej, det kan inte bli bättre.

Veckans glädje: Ibland räcker det med en kommentar på en blogg och att man får höra att någon är stolt över en för att man ska vara glad veckan ut. Tack farmor.

Veckans citat:
Per: "Glad tredje advent!"
Vi andra tittade lite misstroget på honom vilket ledde till en min som var totalt oslagbar när han verkligen tänkte efter med hela hjärnan om vilket datum det var.

Stine håller upp en sån där kombinerad mössa/halsduk som egentligen inte är mer än en rånarhuva med springa för ögonen.
 "Tove, ska vi inte köpa en sån här till Monica, så slipper vi se hennes underliga ansikte?"

Övrigt: Ibland slås jag av det där att jag aldrig har varit så lycklig som nu. Den där känslan av att jag aldrig någonsin vill åka härifrån, för att jag på nåt sätt hör hemma här mer än jag någonsin gjort i sverige. På nåt sätt visste jag det, det var ju därför jag aldrig gav mig utan skulle hit till vilket pris som helst.
Det slår mig ibland, att det inte är värt att lämna allt det här för det jag har där hemma. Jag vill bara glömma att jag någonsin bott någon annanstans och bli dansk för alltid. Samtidigt får jag dåligt samvete, för det är ju inte särskligt snällt att bara skita i allt jag älskar i sverige.
Egentligen vet jag att jag tänker alldeles för mycket. Jag måste faktiskt inte välja.
I alla fall inte än.

Veckans slutsats: Tja, vad ska man säga. Hur trist det än är att erkänna det så rivs jag upp lite av att åka till sverige. Det är jobbigt att vara gäst och det är jobbigt att stressa runt och resa och inte ha en fast punkt. Nu har jag varit här en vecka och kommit till ro igen och då uppskattar jag det ännu mer.
Underbara danmark i mitt hjärta. Jag är bara lycklig här.