a trip down under

Igår morse när klockan ringde drygt fyra timmar efter att jag hade somnat kändes det verkligen som att jag var halvdöd. Att överleva dagen kändes som ett skämt och det var dessutom heldag från 08.05-16.20. Jag släpade mig upp och förbannade det danska evighetsregnet och mig själv för att jag är så jävla dum som sitter uppe och msn:ar till klockan två när jag vet att jag ska upp tidigt.
Sov inte mycket mer i natt även fast jag la mig tidigt, i alla fall på tovespråk. Så egentligen finns det bara ett ord för mitt tillstånd nu och det är  trött.

Tanken på att det är fredag imorgon höll mig vid gott mod ända fram till matten. På matten är det som att min fasad jag kämpar för att hålla uppe rasar helt och efter lektionen är jag ledsen och förvirrad hela dagen och går runt och undrar ständigt vad jag egentligen gör här.
Jag hatar verkligen matten, eller jag hatar den jag blir. Jag hatar att ge upp. För det gör jag, jag ger upp. Jag klarar inte det här, det är för svårt. Han går snabbt fram och de har lärt sig saker förra terminen som jag aldrig har hört talas om. Jag fattar inte ens vad det är jag inte fattar, så jag kan inte be om hjälp. Och om jag någon gång vågar mig på att göra det så förstår inte läraren vad jag säger och så får jag till slut låtsas att jag fattar för att få ett slut på det hela. Om jag anstränger mig till max så jag kanske lyckas förstå en tiondel av allt, men när jag väl gör det är tiden slut och så går han snabbt över till något nytt. Jag pallar inte att sitta och anstränga mig till 150% hela tiden för att ändå bara förstå en bråkdel, det finns för lite krafter till det.
Jag sjunker ner i dvala och skiter i allt. Jag sitter helt enkelt bara av tiden, räknar minutrarna tills vi slutar och klottrar winnerbäckcitat i häftet och drömmer mig bort någon annanstans.
Läraren undviker mig och frågar aldrig något. Jag har förvandlats till en del av väggen bara, det hopplösa fallet längst bak. Det är som att jag inte är där och just då önskar jag att det vore så.
Men i mina drömmar greppar jag allt och får tillbaka ett mvg-prov av Mazdak som ser sådär stolt ut som han alltid gör när någon av hans elever lyckas med matten. I mina drömmar sitter jag bredvid Vanja och viskar "Fattar du?" och Anna tjatar om rast på min andra sida samtidigt som Terra halvsover borta vid väggen.
Fy fan vad jag saknar dom. Fy fan vad jag vill hem.