LARS WINNERBÄCK LIVE!
I tisdags startade vår resa mot nyköping, och det hela började med att Eve kom med sin lillasyster och mamma och hämtade mig. Eve körde, vilket självklart fick mig att känna mig dålig. Jag har ju som bekant inte varit speciellt flitig med övningskörandet. Men tillbaka till saken. Vi kom kanske en halvtimme på vägen när Eve kom på att hon hade glömt nycklarna till lägenheten. Så det var helt enkelt bara att vända tillbaka. När vi hade åkt till Bålsta och gjorde en omstart så gick allt dock smärtfritt och Eve körde som en riktig master, tryggt och säkert hela vägen ner till kanotklubben.
Där skulle hon ta ett träningspass och planen var att jag skulle ta en promenad och möta henne ute på piren. När jag hunnit en bit ringde dock min mobil och det visade sig att Eve hade glömt sin telefon i bilen, så hennes mamma kom och hämtade upp mig och lämnade telefonen och skjutsade mig sen ut på piren. Där stod jag sen och tittade på när Eve körde intervaller och starter och allt var det var. Hon såg riktigt riktigt proffsig ut där hon paddlade i sin klargula kanot och jag ville säga till alla som gick förbi; "Hon är min kompis, min kompis!"
Sen tog vi oss en promenad till lägenheten, som var liten men jättefin. Sen gick vi i värsta husmorsstil ut och handlade middag. På vägen hem tog vi en winnerbäckaffish för att göra stämningen ännu lite bättre än vad den redan var. När vi kom hem lagade vi pasta och skinksås med någon tomat och chili-creme fraiche. Den visade sig vara så stark! Vi drack hur mycket vatten som helst och ändå brann det i munnen för varje tugga. Eve konstaterade att man var tvungen att ta en tugga mat, tugga jättesnabbt och sen svepa ett vattenglas och hur sjukt det än var så var det ytterst nödvändigt för att.. ja, överleva helt enkelt.
Efter maten tog vi oss en promenad ner till hamnen och sen längs med floden hem. Det var fint att gå en promenad sådär på kvällen, vi snodde en till winnerbäckaffish och Eve klagade över att hon fortfarande hade ont i munnen och på läpparna av vår starka creme fraiche.
På onsdagen när jag vaknade var Eve redan ute och paddlade. Hon gick upp halv åtta och cyklade iväg. Förresten hade hon manus på mobilen som väckarklocka! Det var riktigt trevligt att vakna till den! På onsdagen gjorde vi stan och mötte Eves kanotpolare som även skulle hänga med på konserten på kvällen.
Och så kom DET med stora bokstäver. Lars Winnerbäck och Hovet på folkungavallen. Det var insläpp klockan sex och vi var där vid fem. När de öppnade grindarna sprang vi in och fick platser allra längst fram vid staketet. Det staketet var det lika bra att vänja sig vid, vi skulle stå och hänga på det i närmare fem timmar. En och en halv timme gick och så kom Christian Kjellvander. Jag borde skriva något om honom för Josefs skull, men han var faktiskt ingen höjdare. Vid ett annat tillfälle hade han kunnat få en mer rättvis bedömning, men nu ville man bara ha Winnerbäck och det gjorde ont i fötterna och folk trängdes och till råga på allt började det ösregna. Det slutade snabbt, men då hade vi redan hunnit bli blöta. Och nej, jag ska aldrig mer glömma regnjacka.
När vi hade stått och trängts i tre timmar så började lamporna lysa och någon slags folkmusik spelades. Och så tågar dom in. Helt utan vidare, bara sådär.
Att se Lars Winnerbäck live var helt sjukt. Jag kände inte igen mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt på att se en rödhårig kille i en blårutig skjorta och jeans vandra in på scenen och vinka glatt. Aldrig. Men när de första tonerna av Min älskling har ett hjärta av snö spelades, och hela publiken skrek sig hes så stod jag bara där och kunde inte fatta. Kunde. Inte. Fatta.
Jag hör den där rösten flera timmar om dagen. Om och om och om igen. Jag lyssnar mer på honom än någon annan i mitt liv, mer än jag lyssnar på mamma, pappa, ja alla. Så många gånger jag har gråtit, skrattat, pluggat, städat, sprungit, deppat till hans röst. Det finns liksom inte på riktigt att han står tio meter ifrån mig och ler ut mot oss och tackar alla och säger att han aldrig kunde tro att det skulle komma så många. Plötsligt försvann allt annat, fötterna gjorde inte ont längre och kläderna var inte längre äckligt fuktiga. Alla knuffar och armbågar var på en annan planet och det enda som existerade var scenen, den där musiken, den där rösten. Varenda textrad och ton förde med sig en känsla eller en tanke som bara förknippas med just det, och det är det som gör det så speciellt. Att det inte bara är musik, det är hela mitt liv inkapslat i melodier och ord.
Han var så proffsig, så glad, såg så avslappnad ut. Dansade runt på scen och presenterade varje medlem i hovet med en speciell blick och en slängkyss.
Redan innan det här var Winnerbäck näst intill odödlig för mig, han kunde i princip gjort vad som helst och jag hade ändå sagt att det var superbra. Men nu efter.. Ja, det går inte att beskriva. Hur stort allt var när han skulle dra en gammal låt och det var Inte för Kärleks skull, långsamt, ensam. Hela förra sommaren föll över mig, danmark, skåne, sandstrand, tårar, längtan, undran. Hela min värld vändes upp och ner förra sommaren och den gjorde det i takt till Inte för Kärleks skull. Att höra den live nu var som att sätta punkt för allt det där. Det var magiskt.
Efter lite drygt en timme så gick dom ut och alla skrek på extranummer. Och allt blev mörkt och två gitarrer hörs, jag vet så väl vilken det är, jag vet det med hela kroppen, men hjärnan hänger inte med, jag kan inte namnet, men så skriker någon, "Det är Åt samma Håll!" och allt faller på plats. Det var den allra första Winnerbäcklåten jag hörde någonsin och den är evig favorit och det var lycka lycka lycka.
Två extranummer till med Kom Änglar som sista låt och vi gick hem alldeles rusiga och höga och kunde inte sluta hoppa på stället och gång på gång brista ut i "Men det var så bra!", "Men aaaaaah jag kan inte fatta!", "Han är så jäkla BRA!" eller "Och elden, då, och kom? Nej det var bara så.. aaah!"
Är det någon gång jag har varit riktigt hel, riktigt lycklig, så var det igår. För att jag inte behövde göra nånting annat än att njuta av allt som är så välbekant och det jag verkligen kan, det jag känner till.
Jag läste en intervju med en tjej som hade varit på 26 winnerbäckspelningar, och hon sa att det kändes tryggt att lyssna på honom. Och det var precis så det kändes. Det är tryggt, det är rätt, det är jag. Allt det där hör till den jag har blivit. Om jag inte hade lyssnat på winnerbäck hade mitt liv antagligen sett helt annorlunda ut. Bättre eller sämre vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. Igår spelade ingenting någon roll, för allt var precis exakt så som det skulle vara.
"Tog du dom med storm ikväll?"
"Jag kommer faktiskt inte ihåg.. Men vad fan, första gången i nyköping, klart det var ett segertåg!"
Där skulle hon ta ett träningspass och planen var att jag skulle ta en promenad och möta henne ute på piren. När jag hunnit en bit ringde dock min mobil och det visade sig att Eve hade glömt sin telefon i bilen, så hennes mamma kom och hämtade upp mig och lämnade telefonen och skjutsade mig sen ut på piren. Där stod jag sen och tittade på när Eve körde intervaller och starter och allt var det var. Hon såg riktigt riktigt proffsig ut där hon paddlade i sin klargula kanot och jag ville säga till alla som gick förbi; "Hon är min kompis, min kompis!"
Sen tog vi oss en promenad till lägenheten, som var liten men jättefin. Sen gick vi i värsta husmorsstil ut och handlade middag. På vägen hem tog vi en winnerbäckaffish för att göra stämningen ännu lite bättre än vad den redan var. När vi kom hem lagade vi pasta och skinksås med någon tomat och chili-creme fraiche. Den visade sig vara så stark! Vi drack hur mycket vatten som helst och ändå brann det i munnen för varje tugga. Eve konstaterade att man var tvungen att ta en tugga mat, tugga jättesnabbt och sen svepa ett vattenglas och hur sjukt det än var så var det ytterst nödvändigt för att.. ja, överleva helt enkelt.
Efter maten tog vi oss en promenad ner till hamnen och sen längs med floden hem. Det var fint att gå en promenad sådär på kvällen, vi snodde en till winnerbäckaffish och Eve klagade över att hon fortfarande hade ont i munnen och på läpparna av vår starka creme fraiche.
På onsdagen när jag vaknade var Eve redan ute och paddlade. Hon gick upp halv åtta och cyklade iväg. Förresten hade hon manus på mobilen som väckarklocka! Det var riktigt trevligt att vakna till den! På onsdagen gjorde vi stan och mötte Eves kanotpolare som även skulle hänga med på konserten på kvällen.
Och så kom DET med stora bokstäver. Lars Winnerbäck och Hovet på folkungavallen. Det var insläpp klockan sex och vi var där vid fem. När de öppnade grindarna sprang vi in och fick platser allra längst fram vid staketet. Det staketet var det lika bra att vänja sig vid, vi skulle stå och hänga på det i närmare fem timmar. En och en halv timme gick och så kom Christian Kjellvander. Jag borde skriva något om honom för Josefs skull, men han var faktiskt ingen höjdare. Vid ett annat tillfälle hade han kunnat få en mer rättvis bedömning, men nu ville man bara ha Winnerbäck och det gjorde ont i fötterna och folk trängdes och till råga på allt började det ösregna. Det slutade snabbt, men då hade vi redan hunnit bli blöta. Och nej, jag ska aldrig mer glömma regnjacka.
När vi hade stått och trängts i tre timmar så började lamporna lysa och någon slags folkmusik spelades. Och så tågar dom in. Helt utan vidare, bara sådär.
Att se Lars Winnerbäck live var helt sjukt. Jag kände inte igen mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så hårt på att se en rödhårig kille i en blårutig skjorta och jeans vandra in på scenen och vinka glatt. Aldrig. Men när de första tonerna av Min älskling har ett hjärta av snö spelades, och hela publiken skrek sig hes så stod jag bara där och kunde inte fatta. Kunde. Inte. Fatta.
Jag hör den där rösten flera timmar om dagen. Om och om och om igen. Jag lyssnar mer på honom än någon annan i mitt liv, mer än jag lyssnar på mamma, pappa, ja alla. Så många gånger jag har gråtit, skrattat, pluggat, städat, sprungit, deppat till hans röst. Det finns liksom inte på riktigt att han står tio meter ifrån mig och ler ut mot oss och tackar alla och säger att han aldrig kunde tro att det skulle komma så många. Plötsligt försvann allt annat, fötterna gjorde inte ont längre och kläderna var inte längre äckligt fuktiga. Alla knuffar och armbågar var på en annan planet och det enda som existerade var scenen, den där musiken, den där rösten. Varenda textrad och ton förde med sig en känsla eller en tanke som bara förknippas med just det, och det är det som gör det så speciellt. Att det inte bara är musik, det är hela mitt liv inkapslat i melodier och ord.
Han var så proffsig, så glad, såg så avslappnad ut. Dansade runt på scen och presenterade varje medlem i hovet med en speciell blick och en slängkyss.
Redan innan det här var Winnerbäck näst intill odödlig för mig, han kunde i princip gjort vad som helst och jag hade ändå sagt att det var superbra. Men nu efter.. Ja, det går inte att beskriva. Hur stort allt var när han skulle dra en gammal låt och det var Inte för Kärleks skull, långsamt, ensam. Hela förra sommaren föll över mig, danmark, skåne, sandstrand, tårar, längtan, undran. Hela min värld vändes upp och ner förra sommaren och den gjorde det i takt till Inte för Kärleks skull. Att höra den live nu var som att sätta punkt för allt det där. Det var magiskt.
Efter lite drygt en timme så gick dom ut och alla skrek på extranummer. Och allt blev mörkt och två gitarrer hörs, jag vet så väl vilken det är, jag vet det med hela kroppen, men hjärnan hänger inte med, jag kan inte namnet, men så skriker någon, "Det är Åt samma Håll!" och allt faller på plats. Det var den allra första Winnerbäcklåten jag hörde någonsin och den är evig favorit och det var lycka lycka lycka.
Två extranummer till med Kom Änglar som sista låt och vi gick hem alldeles rusiga och höga och kunde inte sluta hoppa på stället och gång på gång brista ut i "Men det var så bra!", "Men aaaaaah jag kan inte fatta!", "Han är så jäkla BRA!" eller "Och elden, då, och kom? Nej det var bara så.. aaah!"
Är det någon gång jag har varit riktigt hel, riktigt lycklig, så var det igår. För att jag inte behövde göra nånting annat än att njuta av allt som är så välbekant och det jag verkligen kan, det jag känner till.
Jag läste en intervju med en tjej som hade varit på 26 winnerbäckspelningar, och hon sa att det kändes tryggt att lyssna på honom. Och det var precis så det kändes. Det är tryggt, det är rätt, det är jag. Allt det där hör till den jag har blivit. Om jag inte hade lyssnat på winnerbäck hade mitt liv antagligen sett helt annorlunda ut. Bättre eller sämre vet jag inte, men det spelar heller ingen roll. Igår spelade ingenting någon roll, för allt var precis exakt så som det skulle vara.
"Tog du dom med storm ikväll?"
"Jag kommer faktiskt inte ihåg.. Men vad fan, första gången i nyköping, klart det var ett segertåg!"
Kommentarer
Postat av: EVE
AH YEAH! Vi ska gå nästa år med! Och året efter det och året efter det och året efter det också!!
Bilderna är helt sjukt bra, filmerna med!
Trackback