a trip down under

Imorgon börjar jag skolan. Det är så mycket nytt överallt att jag inte ens orkar vara nervös. Och det är ju rätt skönt i och för sig.

Annars vet jag inte mycket. Har packat upp allt idag och det känns både bra och dåligt. Bra för att jag känner mig mer hemma, dåligt för att jag fortfarande får infall när jag egentligen bara vill åka hem till Sverige och aldrig mer åka därifrån.
Jag tar det dag för dag, annars kommer jag kollapsa totalt. Det funkar liksom inte att tänka på att jag inte får se allt där hemma förrän om nästan 6 veckor.

Men jag gråter mer och mer sällan och det måste vara ett bra tecken. Anna och Tova skrev dock så fint i sina bloggar att jag inte hade nåt annat val.
Och tack till alla som finns där när jag längtar efter nåt svenskt och som säger att jag kommer klara det.
Ni får mig att tro på det själv.