a trip down under

Fick just reda på att Jennykusinen läser min blogg för att följa med i mitt liv och hon säger att den är jättebra. Det är ju alltid lika kul att höra.

Idag var det första skoldagen och jag vet att jag borde avge ett referat av hela dagen, men jag orkar inte. Inte nånstans. Men jag ska försöka få ihop något ändå.
Matilde kom och mötte mig halv nio för att visa mig vägen och allt det där. Vi var framme kanske tio i nio, det är 8 km till skolan härifrån. Det betyder 16 km fram och tillbaka, vilket i sin tur betyder att jag får världens smygmotion. Det borde jag kanske vara tacksam för, jag vet inte.
I alla fall kom jag fram till bordet där min klass, 2.b, skulle samlas. Och alla var verkligen hur snälla som helst, hälsade glatt och tog i hand och hjälpte mig att hitta. Vi gick till nån slags aula där rektorn höll tal och så sjöngs det en sång som jag aldrig har hört förut.
Vi var tre nya elever förutom ettorna och rektorn ropade upp högt alla namn och jag dog nästan när hon sa "Tove från Sverige ska gå här i 2.b", inför HELA SKOLAN. Ja herregud, mycket ska man få stå ut med i detta liv!
Sen var det samling i klassrummet och bokutdelning och efter det rast och efter det kemi med repetition om organisk kemi med kolväten. Det kändes rätt nice, jag hängde med bra i språket och det var bra stämning i klassen.
Efter kemilektionen var det folkdans för ettorna på utegården och vi stod och tittade på. Sen utbröt det traditionellt vattenballongskrig, eller vattenballongskastning på de oskyldigt ovetande ettorna, rättare sagt. Jag höll på att få en ballong i skallen men duckade fort som satan och drog åt mig min väska och stack hem. Vi slutade då alltså, det var inte så att jag skolkade första dagen. Oh nej.
När jag kämpade mig hem i uppförsbacke och motvind i 8 km så hade alla tacksamma tankar om smygmotion försvunnit och jag svor för mig själv och för väskan innehållande 500 böcker som vägde lika mycket som jag själv om inte mer. Höll på att virra bort mig men till slut var jag i alla fall hemma. Hemma på rugtoften. Joda.

Stine kom hem halv två och det visade sig att hon hade glömt sin cykelnyckel, så hon hade släpat hem cykeln låst från skolan 3 km bort, vilket hade tagit över en timme. Det där med smidighet sitter nog i släkten.

Annars tänker jag fortfarande för mycket och det blir allra värst på kvällarna när jag inte har något att göra. Det gäller att hålla sig sysselsatt annars kan det gå riktigt illa.
Och allt det där. Du vet.


Men imorgon har jag sovmorgon till halv elva.
Over and Out