EN VECKA
Jag har nu varit här i en vecka. Det känns bättre och bättre för varje dag. Jag vet inte riktigt vad man mer kan säga om det. Jag längtar inte direkt hem, men jag saknar så många. Hela tiden. Men men, nog om det.
Så här stod det på skolhemsidan på dagens schema;
Men inte hindrade det Katrine från att hälla vatten ner i Julies byxor när hon i godan ro satt och åt. Julie hämnades snabbt med att ösa en halv flaska vattan rakt över Katrine och sen var kriget i full gång. När jag gick hem så var golvet där ute totalt blött överallt. Som vanligt alltså.
Det händer egentligen inte så mycket nytt här. Eller egentligen ingenting alls. Men eftersom jag är så fantastiskt bra på att skriva nonsens om ingenting så ska det nog bli en blogg om de här dagarna också.
I går kom Harry pch Partyprissen och firade Pernille. Vi åt jättegod mat och så spelade jag tv-spel för första gången i mitt liv! Per utsåg Lukas som en lämplig motståndare och jag orkade inte ta illa upp. Jag fick ju vinna i alla fall.
Imorse var det bara till att pallra sig upp klockan sju trots att min kvällsdepp numera tar form som morgonpanik. Jag vet inte alls vad det beror på, men om jag går upp så snabbt jag kan och inte tänker förrän klockan har blivit åtta-nio, så klarar jag mig undan det värsta.
Vi hade engelska första timmen och den går bra. Spanska och engelska i mitt hjärta numera.
Efter det var det matte och det är ju inte direkt mitt favoritämne om man säger så. Nej, snarare så tvärtom det nånsin kan bli. Matte var det jag trodde att jag skulle ha minst problem med, det matematiska språket är likdant vart man sig än i världen vänder, bla bla bla. Icke sa nicke! I alla fall inte om man vänder sig till landetdärdepratarsåkonstigt. Vilket jag, som ni alla säkert vet, var dum nog att göra.
Mattetimmarna är hemska. Fullständigt vidriga. Jag sitter som ett fån och glor och fattar över huvud taget ingenting. "Rektorn sa att du var bra..?", sa vår mattelärare, som om han egentligen ville säga "Vad fan håller du på med, varför fattar du inte?" Jag mumlade fram ett "Jag kanske var det i Sverige", men ville egentligen kasta böckerna på marken och springa ut för att aldrig mer komma tillbaka. Det är knäckande att vara så dålig. Som tur var fattade Julie inte heller nånting så vi satt och diskuterade andra saker och jag försökte drömma mig så långt som möjligt ifrån allt vad matte heter. Julie är nog den som förstår mig sämst av alla i hela klassen och ändå umgås jag mest med henne. Men vafan, hon blir bättre och bättre och jag ska ju i vilket fall som helst börja snacka danska.. snart.
Nyss fick jag lite hjälp av pimpen i alla fall med matten. Och hipp som happ blev det asenkelt och jag fattade allt och undrade liksom.. var det inte svårare än så här?
Jäkla matte asså! Man har ju aldrig koll på den!
Och eftersom det bara finns en Josef så kan ingen bli så fett jävla lycklig som jag.
Så här stod det på skolhemsidan på dagens schema;
| Bemærkninger; | I dag er det slut med vandkampe, m.m.! |
Men inte hindrade det Katrine från att hälla vatten ner i Julies byxor när hon i godan ro satt och åt. Julie hämnades snabbt med att ösa en halv flaska vattan rakt över Katrine och sen var kriget i full gång. När jag gick hem så var golvet där ute totalt blött överallt. Som vanligt alltså.
Det händer egentligen inte så mycket nytt här. Eller egentligen ingenting alls. Men eftersom jag är så fantastiskt bra på att skriva nonsens om ingenting så ska det nog bli en blogg om de här dagarna också.
I går kom Harry pch Partyprissen och firade Pernille. Vi åt jättegod mat och så spelade jag tv-spel för första gången i mitt liv! Per utsåg Lukas som en lämplig motståndare och jag orkade inte ta illa upp. Jag fick ju vinna i alla fall.
Imorse var det bara till att pallra sig upp klockan sju trots att min kvällsdepp numera tar form som morgonpanik. Jag vet inte alls vad det beror på, men om jag går upp så snabbt jag kan och inte tänker förrän klockan har blivit åtta-nio, så klarar jag mig undan det värsta.
Vi hade engelska första timmen och den går bra. Spanska och engelska i mitt hjärta numera.
Efter det var det matte och det är ju inte direkt mitt favoritämne om man säger så. Nej, snarare så tvärtom det nånsin kan bli. Matte var det jag trodde att jag skulle ha minst problem med, det matematiska språket är likdant vart man sig än i världen vänder, bla bla bla. Icke sa nicke! I alla fall inte om man vänder sig till landetdärdepratarsåkonstigt. Vilket jag, som ni alla säkert vet, var dum nog att göra.
Mattetimmarna är hemska. Fullständigt vidriga. Jag sitter som ett fån och glor och fattar över huvud taget ingenting. "Rektorn sa att du var bra..?", sa vår mattelärare, som om han egentligen ville säga "Vad fan håller du på med, varför fattar du inte?" Jag mumlade fram ett "Jag kanske var det i Sverige", men ville egentligen kasta böckerna på marken och springa ut för att aldrig mer komma tillbaka. Det är knäckande att vara så dålig. Som tur var fattade Julie inte heller nånting så vi satt och diskuterade andra saker och jag försökte drömma mig så långt som möjligt ifrån allt vad matte heter. Julie är nog den som förstår mig sämst av alla i hela klassen och ändå umgås jag mest med henne. Men vafan, hon blir bättre och bättre och jag ska ju i vilket fall som helst börja snacka danska.. snart.
Nyss fick jag lite hjälp av pimpen i alla fall med matten. Och hipp som happ blev det asenkelt och jag fattade allt och undrade liksom.. var det inte svårare än så här?
Jäkla matte asså! Man har ju aldrig koll på den!
Och eftersom det bara finns en Josef så kan ingen bli så fett jävla lycklig som jag.
Kommentarer
Trackback